fredag 12 augusti 2011

Det enda Google+ saknar är folk

Jag gillar verkligen G+. Tjänsten har ett väldigt rent gränssnitt som är tydligt och självinstruerande, men utmärkta möjligheter att genom cirklarna rikta sina poster och organisera läsflödet. Den känns som en ytterligt lyckad mix av Twitter och Facebook, med få eller inga av deras irritationsmoment (syftar främst på FB här). Taffliga "test" på usel svenska/engelska lyser med sin frånvaro, liksom uppmaningar att sälla sig till "Alla vi som gillar sommaren" och andra eminenta sällskap. Lite fler användare skulle inte skada så att det blir mer fart på diskussionerna, men det löser sig nog av sig självt.

Hur som helst så känns G+ som en mycket flexibel och tilltalande plattform som förmodligen kommer att gå ut över denna blogg en del. Endast längre texter och/eller sådana med många länkar lär hamna här, resten lämnar jag till G+ (eller Twitter). Lägg gärna till mig här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 3 augusti 2011

Breiviks attentat skylls på tv-spel och internet

Jag läste en debattartikel i dagens Borås Tidning (endast i pappersutgåvan) om hur Breiviks attentat i Oslo och på Utöya kan skyllas på underhållningsvåld och det fria ordet på internet, och kände mig tvungen att skriva en replik. Det händer inte ofta. Så här blev texten som jag skickade till tidningen:

Enkla förklaringar som leder fel

Stefan Risenfors söker i BT 3/8 förklaringen till massmordet på Utöya i underhållningsvåld och det fria ordet på internet, snarare än i religiös fanatism, extremism och intolerans. Bilden av det inträffade som ett slumpmässigt vansinnesdåd av en ensam galning lever således uppenbarligen kvar, trots att vi vid det här laget borde veta bättre. Det som hände var inget annat än en ytterst välplanerad och iskallt genomförd attack med det öppna, demokratiska samhället som mål.

Anders Breivik ger med sitt utstuderade förfaringssätt knappast intryck av oförmåga att hålla isär verklighet och fiktion, men alldeles oavsett detta så finns det väldigt lite belägg för att interaktivt underhållningsvåld i form av tv- och datorspel orsakar reellt våld. För varje studie som påvisar en sådan koppling, till förtjusning för media och moralister i allmänhet, finns det en annan som kommer fram till motsatt resultat. Man kan lika gärna argumentera för att underhållningsvåld är ett harmlöst sätt att kanalisera aggressioner. Att dra in underhållningsvåld i debatten när det gäller ett religiöst och politiskt motiverat terrordåd framstår som absurt, och skulle knappast ha hänt om det inte var en kristen person med nordiskt utseende och nordisk bakgrund som utförde det.

När det gäller internet och sociala medier så är det något mer komplext. Nätmobbning är ett stort problem, som förtjänar en egen diskussion istället för att långsökt kopplas till terrordådet. Helt klart underlättar dock nätet när det gäller att hitta personer med liknande intressen och åsikter - även för extremister som Breivik. Det stora deltagandet med de som drabbades av terrordådet och den stora uppslutningen kring demokratiska principer på bloggar och på Twitter visar dock tydligt att även goda krafter samlas och mobiliseras genom de nya medierna. De sociala mediernas roll vid revolterna i exempelvis Egypten är ett annat exempel som Risenfors själv nämner.

Jag är övertygad om att informationen och kommunikationskanalerna på nätet bidrar till ett mer öppet, demokratiskt och jämlikt samhälle snarare än tvärt om. Om du inte håller med så är det bästa du kan göra att träda in, ta plats och stå för det du tror på.

Uppdatering 10/8

Jag läser kontemplera.nu:s intressanta mejlväxlning med Risenfors och ser att dennes debattinlägg visst finns på bt.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 14 juni 2011

Slutundervisat, färdigröjt, slutbloggat?

Nej, jag blir nog kvar på lärarbanan ett tag till, men nu var det i alla fall slut för det här läsåret. Denna korta vecka kommer inte gå till historien som min mest produktiva (att gå omkring på skolan utan elever känns alltid lite egendomligt), men åtminstone har jag åstadkommit ett inlägg på Skollyftet där jag försöker bena ut hur vi arbetar med bedömning för lärande i Borås.

Nu är det dags för sommarlov, och som vanligt är det inte utan att det känns välförtjänt. Anledning att ladda batterierna finns helt klart, för nästa år blir jag lärarlyft i svenska som andraspråk på halvtid samtidigt som det ser ut att bli en, ska vi säga, intressant termin ur undervisningsynpunkt. Någon risk för att jag hamnar i slentrian och upptrampade spår föreligger knappast.

Hur det blir med aktiviteten på bloggen under sommaren återstår att se, så jag önskar tills vidare alla eventuella läsare ett härligt sommarlov.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 31 maj 2011

Beteendebetyg - nej tack

Bloggen har fått vila ett tag på grund den mördande arbetsbelastningen i kursernas slutskede. Lagom till att eleverna lämnar skolan måste jag dock reagerade på resultatet av denna undersökning som visar att majoriteten av landets lärarkår är positivt inställd till att sätta beteendebetyg på elever. Björklund tar naturligtvis tillfället i akt att propagera för detsamma, och jag kan bara hoppas att frågorna till honom om hur det rimmar med att ha kunskap i fokus inte låter vänta på sig.

Jag tillhör de 26 % av lärare med kort tid i yrket som inte vill ha dessa betyg. För mig skulle det kännas främmande och inte så lite obehagligt att tvingas sätta dem. Elevens intresse och motivation samt dennes förmåga att samarbeta och konstruktivt bidra till undervisningens innehåll är något jag i första hand vill utveckla - inte bedöma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 22 maj 2011

Med sommarlovet i sikte

Nu när domedagen inte behagade infinna sig så får jag vackert sätta mig och planera inför morgondagens lektioner. Att det förmodligen är den sista planeringssöndagen innan sommarlovet skänker dock en viss tröst.

Nu kan jag äntligen runda av kurserna som jag har slitit med under denna väldigt långa vinter och vår. Det kommer inte att ske utan viss tillfredsställelse, då mina och elevernas ansträngningar i de flesta fall har burit önskad frukt. Några tuffa besked kommer jag tyvärr också att behöva lämna, och här kommer steget mellan att vara en stöttande och vägledande lärare till att vara en myndighetsutövande tjänsteman kännas plågsamt stort.

De senaste veckorna har jag arbetat hårdare än någonsin förr. I tisdags fick jag en kommentar från en kollega om hur jag hela dagen hade sett extremt pressad ut och inte verkade ha en lugn stund mellan lektionerna; att jag arbetade häcken av mig helt enkelt. Det stämmer nog, och om läraryrket ska bli en varaktig sysselsättning för mig så får jag nog dra ned på ambitionsnivån en aning nästa termin.

Det är skönt, ändå, att kunna se en viss utveckling i mitt yrkesutövande. Om jag för ett år sedan arbetade häcken av mig för att nödtorftigt få ihop undervisningen gör jag det nu mer för att tillgodose varje elevs utvecklingsbehov. Stödtiden på två timmar/vecka som ligger i min tjänst är alldeles utmärkt när det gäller detta, då jag exempelvis har kunnat ägna mig åt talängsliga elever och tränat deras muntliga produktion i engelska. Att inom ramen för dessa timmar försöka ordna hela kurser åt elever som jag bedömer borde kunna få betyg tidigare har dock varit mindre lyckat, sett till den arbetsbörda det har inneburit.

Men nu så försvinner snart eleverna från skolan, och tiden därefter borde bli en ganska behaglig transportsträcka till det välförtjänta sommarlovet. För välförtjänt är det verkligen; den ihärdiga klådan i fingrarna som uppstår när jag hör glättiga kommentarer som insinuerar motsatsen blir allt svårare att tygla...


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 9 maj 2011

Skolmatsminne

DN rapporterar idag om elevers attityder till skolmaten. Majoriteten säger sig vara nöjda, vilket tycks befogat om skolmaten ser ut som den gör på de skolor jag praktiserade på under lärarutbildningen. Jag slogs framför allt av att skolorna hade fräscha och varierade salladsbufféer, vilka tyvärr tycktes underanvändas av eleverna. Jag skulle dock vilja ifrågasätta varför risgrynsgröt fortfarande serveras regelbundet; en uppenbart impopulär maträtt som ingen vettig människa anser utgöra en fullgod måltid mitt på dagen.

DN efterfrågar minnen av skolmaten, och jag tänkte passa på att dela med mig av mina här.

Jag gick i skolan på en liten ort där maten serverades med en generös dos moralism. Man skulle tänka på de stackars barnen i Afrika, äta av allt och framför allt äta upp allt. Det hela blev väldigt ångestfyllt för mig, eftersom jag avskydde kokt potatis till den grad att jag fick kväljningar av dem (detta gäller för övrigt fortfarande), och min tallrik besudlades av sådana var och varannan dag. Att ta för sig själv var det inte tal om, åtminstone inte på låg- och mellanstadiet, så det var till att tacksamt ta emot det de barska mattanterna behagade sleva upp.

Det fanns möjlighet att slänga mat man inte ville äta upp, dock förenat med uppenbar risk för snipiga kommentarer och åthutningar. Hinken där resterna slängdes fanns nämligen under en bänk där mattanterna uträttade sitt värv. Vid ett tillfälle var det en ganska ansenlig mängd jag ville göra mig av med, och jag tänkte att jag skulle utföra mitt dåd snabbt och diskret. Jag smög raskt in vid bänken, och skrapade hastigt av resterna i hinken. Det plumsade dock misstänkt från denna, och jag började ana oråd. Mycket riktigt visade det sig vara fel hink jag använde; matresterna hade hamnat i nyblandad juice.

Detta uppdagades naturligtvis kvickt. Jag fick tio sekunder på mig att lämna området.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 8 maj 2011

Att undervisa är att vara människa

Janis på Metabolism skriver idag väldigt väl om vilka krav läraryrket ställer, och hur lite insikt det ofta finns kring detta hos gemene man. Jag, som under min korta tid i yrket, har lagt ned oerhört mycket tid på att konstruera material och prov kan skriva under på ett varenda ord. Även Johan Kant bloggar intressant om läraryrkets utmaningar, även om jag fortfarande inte känner igen bilden av förskollärares och fritidspedagogers förnumstiga attityd mot högstadielärare. Inte helt oväntat uppskattas dock just den ingången av Zoran Alagic.

Den ansträngning och den intellektuella utmaning som läraryrket innebär blev omedelbart väldigt tydligt för mig, som undervisar vuxna på motsvarande högstadienivå. Särskilt påtaglig har den kanske varit denna termin, då det mesta har gått i fel riktning när det gäller schema, storlek på på grupper och kursers sammansättning. Metaforen att hålla huvudet över vattenytan kom under den långa vintern till flitig användning.

Trots (eller borde jag skriva tack vare?) detta har jag under terminen kommit att förstå det djupt mänskliga i mötet med eleverna, och även i elevernas möte med ämnet, betydligt bättre. Det har rört sig om till synes svagpresterande elever som visar sig ha dyslexi och om till synes ointresserade elever som visar sig ha ett helsike privat med föga krafter över till pluggandet. Det har även rört sig om elever med kniven på strupen att klara sin högskolebehörighet på kort tid, och, mer glädjande, om  elever som blir medvetna om kunskaper och färdigheter som de inte visste att de hade. Vägen till de långsiktiga målen kom i ett slag flera terminer närmare, bara genom att kunskaperna blev sedda.

Ja, vuxenutbildningen har onekligen sina alldeles egna utmaningar. Hur snabbt kan en elev med stora svårigheter att uttrycka sig begripligt som inför mig, som har vant mig vid hennes muntliga och skriftliga framställan, ändå kan göra klockrena analyser av Karin Boye och Voltaire komma in på universitetet? Frågan har inget givet svar, utan här gäller det att få möjlighet att pröva sina vingar och se hur långt de bär. Vi gör det tillsammans.

Vi lärare har en oerhörd makt över våra elever. Hur vi väger deras förmågor och oförmågor, hur vi tolkar deras attityder och ageranden får stora konsekvenser för deras självbild och framtida utsikter. Att använda denna makt med insikt, empati och värme är ett av läraryrkets största utmaningar - oavsett hur gamla våra elever är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 25 april 2011

Urholkande droppar och försvunna nyanser

Per T Olsson på Sydsvenskan prisar idag Zaremba för det sätt han har fått fart på debatten om skolan. Synd bara att riktningen blev så fel, säger jag som inte har imponerats lika mycket. Att Per T Olsson inte har tagit hänsyn till min kritik kan jag, i all ödmjukhet, stå ut med, men hur är det med de omfattande faktafel som bland andra Lärarlistan har fört till ljuset?

Jag har egentligen inte så stora synpunkter på texten; det framstår som mer nyanserat än mycket annat (vilket i och för sig inte är någon större bedrift i dagsläget). Det är till och med befriande att läsa någon som inser att vägen till en god kommunal skola rimligen bör vara kortare än den till en återförstatligad skola. Något jag reagerar mot är dock skribentens analys av "klimatet" i debatten, där beskyllningar om katedertyranni och batongviftande anses dugga tätt. Detta känner jag inte alls igen. Nu har jag inte full överblick, men beskyllningarna om dessa beskyllningar måste åtminstone vara betydligt mer frekventa än de påstådda beskyllningarna själva.

Som vanligt intresserar jag mig dock mest för de åsikter som rör undervisningens underhåll, och här säger Per T Olsson följande:

"När tioåringar får i uppgift att ”forska” på egen hand, när ämnen försvinner i den dimma som kallas ”tema” och när lärarna reduceras till handledare säger det sig självt att det konkreta lärandet blir lidande."

Detta är ett typexempel på hur journalister tar sig friheten att svepande utvärdera pedagogiska metoder utan att visa större insikt, i likhet med Zaremba själv. Det egna arbetets vara eller inte vara har jag redan diskuterat ganska utförligt på bloggen, så jag nöjer mig med att säga att det både finns risker och möjligheter. När det gäller teman och dess påstådda dimma vill jag dock invända mer utförligt.

Tanken med tematiska arbetssätt utgår från ett mycket klokt resonemang: Livet, där eleverna förväntas använda sina kunskaper, består inte av ämnen men väl av en rad olika teman. Liv och död, sorg, kärlek, mat, pengar, utanförskap - välj själv. Det finns därför ett värde i att arbeta tematiskt och ämnesövergripande, eftersom man då kan skapa en rik kontext för lärandet och ge eleverna möjlighet att använda sina kunskaper i mer autentiska situationer. Detta ökar också lärarens möjlighet att göra tillförlitliga bedömningar av hur väl eleverna har tillägnat sig kunskaperna, som kan användas i formativt syfte. Detta är helt i enlighet med exempelvis BFL, bedömning för lärande, som är kvalitetssatsningen i Borås Stad för att utveckla undervisningen i linje med modern forskning och beprövad erfarenhet.

Ovanstående är möjligen mer svårgreppat än "läs s. 46-70 i läroboken och lär dig fakta om X", men knappast flummigt. Arbetssättet står inte ens i konflikt med faktakunskaper, utan kan istället ses som en fördjupning och förlängning. Genom att förvänta oss att eleverna använder sig av kunskaperna i mer autentiska situationer höjer vi förväntningarna på dessa kunskaper, inte tvärt om.

Jag undervisar för egen del strikt inom respektive ämne, eftersom undervisningen organiseras så inom min verksamhet, men om jag fick höra att någon arbetade på det sättet skulle jag, med min ljusa människosyn, utgå från att läraren har ovanstående goda intentioner - inte från att personen i fråga är en karriärkåt reformpedagog.

Per T Olsson behandlar ämnet utifrån sitt perspektiv som journalist, med allt vad det innebär. Det är inte så mycket att förvånas över, även om det ständiga tyckandet kring lärare och undervisningsmetoder från personer utan utbildning inom området (nej - 20 poäng räcker inte oavsett vad du kallar det) börjar bli väldigt tröttsamt. Mer förbryllande - och upprörande - är det att läsa Zoran Alagics reflektion över artikeln. 

LR:s pressekreterare instämmer här så till den milda grad att han citerar det mesta rakt av, förutom stycket där Per T Olsson argumenterar emot ett återförstatligande som lägligt nog utelämnas. Han ser öppningen att spela flumkortet, och spinner loss fullständigt i sin avslutning:

"Ge oss skolan åter. Den har usurperats av pedagoger utan insikt i skolans kunskapsuppdrag. Nu måste lärare och medborgare hjälpas åt att ta skolan åter från kommunala makthavare, från fixerade vinstmaximerare och från verklighetsfrämmande pedagoger."

Att använda "pedagog" som ett skällsord var ett fenomen som jag introducerades för på Twitter härom veckan, och då var det också Zoran Alagic som höll i pekpinnen. Det framstår som helt obegripligt för mig, som identifierar mig med ordet "pedagog" lika lätt som med "lärare". Jag tolkar detta, för tolkningsutrymme lämnas onekligen, som att jag tillhör dem som ska bli föremål för denna utrensning. Förmodligen gör jag klokast i att snarast söka skydd mot den kommande inkvisitionen, med sina LR-formade brännjärn. En kateder att gömma sig bakom hade kanske inte varit så dumt ändå.

För att återgå till ett mer sansat tonläge så anser jag att vi inom lärarkollegiet gör oss själva en stor tjänst om vi slutar att använda "flum" och andra lika ointellektuella begrepp när vi diskuterar vår profession - det är ovärdigt och något som hindrar oss från att ta tillbaka den egentligen självklara rätten att förfoga över och utveckla diskussionen kring lärande och undervisning. Jag kastar gärna ordet "katederundervisning" - i dess båda betydelser - i samma soptunna. 

Den pågående vinnarlösa femkampen mellan lärarfacken - i grenarna historiebeskrivning, misstänkliggörande, martyrskap, pajkastning och tvärsäkerhet - gynnar knappast vår sak heller, så det är inte utan frustration jag noterar att framstående representanter fortsätter att svinga stridsyxan. Jag vill gärna känna förtroende för samtliga som säger sig tala för lärarkollegiet, men nu har det varit alldeles för många droppar på alldeles för kort tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 14 april 2011

Spotify väl värt att betala för

Idag meddelade Spotify att de kommer att begränsa tjänstens funktionalitet för gratisanvändare. Jag uppfattar det som helt logiskt; det är inte hållbart med en affärsmodell som erbjuder näst intill full funktionalitet till miljontals gratisanvändare - särskilt inte när artister och skivbolag ska övertygas. Dessutom har de en kanontjänst som gör att 99 kr i månaden känns riktigt billigt.

För egen del började jag betala för Spotify för länge sedan, när jag hade tröttnat på reklamen. Den bestod enbart av BBB-reklam, eftersom jag skaffade kontot via dem, och det blev mördande tjatigt. Jag har sedan dess haft oerhört stor glädje av tjänsten, särskilt efter det att jag skaffade en Android-mobil och började använda deras app i mobilen. Tjänsten är genial i sin enkla funktionalitet; det enda jag saknar är alternativa sätt att organisera biblioteket samt en uppdaterad klient för Linux.

Vissa ogillar den nya modellen, och pratar om Grooveshark som alternativ. Jag har testat även den tjänsten, som onekligen verkar ha ett större utbud. Som albummänniska har jag dock haft väldigt svårt att leta fram plattor jag gillar; många av dem är ofullständiga och de talrika dubbletterna skapar förvirring. Dessutom måste man betala för tjänsten, nästan lika mycket som för Spotify, för en sådan basal funktion som att kunna scrobbla till last.fm.

Gratis är gott, men att gnissla över att betala 99 kr/månad för Spotify är bara snålt. Visst kan dessa 99 kronor vara 99 kronor för mycket om man har ansträngd ekonomi, men då kan man glädjas åt att ha kunnat lyssna ohämmat så länge och lugnt se sig om efter alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 11 april 2011

Lastpass - en bra lösning för säkra lösenord

När jag läser BT:s artikel om att folk använder för lätta lösenord kan jag inte motstå att slå ett slag för Lastpass. Genom att du skapar ett konto och anger ett huvudlösenord håller tjänsten reda på dina lösenord åt dig, genom att spara dem och fylla i dem automatiskt. All information krypteras, vilket betyder att inte ens Lastpass vet om dina lösenord.

Lastpass tillåter dig att ha komplexa lösenord på alla sajter du använder, och kan automatiskt generera och spara säkra lösenord när du skapar nya konton. Tjänsten fungerar genom ett tillägg som kan laddas ned till de flesta populära webbläsarna. Den kan användas helt konstnadsfritt, men om du som jag väljer att betala lite pengar för premiumversionen får du tillgång till extra tjänster, exempelvis applikationer för Android och Iphone. Skälet till att jag själv betalar för tjänsten är tillägget till utmärkta Android-webbläsaren Dolphin, som gör att jag enkelt kan logga in på alla sajter även från mobilen.

Om du inte är rädd för att låsa in dina lösenord ett lämpligen mycket svårgissat huvudlösenord är Lastpass en utmärkt lösning för att skapa och hålla reda på säkra lösenord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 10 april 2011

Missriktad hyllning av katederundervisning

Zaremba stretar vidare vid med sitt bidrag till att kölhala den svenska skolan, och kan inte motstå frestelsen att slå ett slag för katederundervisningen. Sättet han gör det på måste bemötas.

Zaremba målar upp bilden av en ideallektion, där läraren varsamt leder en diskussion med eleverna kring litteratur och genrer. Genom att ställa genomtänkta frågor, som eleverna sinsemellan får vrida och vända på, leds diskussionen in på vad litteratur innebär och hur litteraturen började. Sedan läser läraren upp en text, som klassen reflekterar över tillsammans.

Zaremba reflekterar över detta på följande sätt:

"Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

Låt mig bekänna att jag inte förstår mig på den diskursen."


Det Zaremba vill beteckna katederundervisning framstår för mig som ett gott exempel på flerstämmiga klassrummet, där läraren genom pedagogiska frågor låter eleverna komma till tals och bidra till undervisningens innehåll. Eleverna är aktiva, engagerade och inne i en lärande process. Undervisningen ligger helt i linje med den pedagogik som förespråkades under lärarutbildningen, som jag lämnade så tidigt som för knappt två år sedan.

Under denna hårt kritiserade utbildning fick jag lära mig att läraren har en mycket viktig roll. Inte minst när det gäller svenskämnet och läsningen, där många elever har ett stort behov av explicit undervisning kring genrer och lässtrategier - precis det som läraren i exemplet åstadkom. Vi kallade det dock inte för katederundervisning, och vi insåg även att eleverna måste få gott om möjligheter att på egen hand tillämpa kunskapen och strategierna.

Zarembas och min uppfattning om vad lärarutbildarna förespråkar skiljer sig därmed åt en hel del; vem som har bäst grund för sina åsikter får ni avgöra själva.

Katederundervisning symboliserar för mig, och för många andra, ren förmedlingspedagogik, det enstämmiga eller monologiska klassrummet, där läraren ska "fylla på" de små liven med kunskap utan att ta hänsyn till deras förförståelse, deras tankar och deras förmåga att ta till sig det som gås igenom - utan att de får komma till tals. Med andra ord, exakt det som läraren i exemplet inte gör. 

Jag tänkte i detta inlägg raljera över Zarembas uppenbara oförmåga att "förstå diskursen", men med tanke på hur förbryllad jag själv känner mig ibland är det nog klokt att avstå. Det olyckliga försöket att återupprätta kadeterundervisningen som en symbol för den goda lärarledda undervisningen har skapat mycket onödig förvirring som gör det väldigt svårt att föra - och följa - debatten kring skolan och dess problem. 

Jag tror vi får leta ganska länge för att hitta någon som förespråkar ren förmedlingspedagogik eller en pedagogik som saknar struktur och lärarledning. Låt oss därför gå vidare från den debatten och blicka framåt - pedagogiken har redan gjort det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 4 april 2011

Borås och BFL

Jag fick av Per Olsson frågan idag på Twitter om hur arbetet med BFL, bedömning för lärande, fungerar i Borås. Det var svårt att lämna ett ordentligt svar på 140 tecken, så jag bestämde mig för att reda ut saken i en bloggpost istället.  Texten som följer ska inte betraktas som någon annat än mina personliga betraktelser kring hur arbetet har fungerat. Möjligen kan den också ses som ett inlägg i den oförtrutliga #merkateder-debatten.

Arbetet med BFL i Borås, inspirerat av gurun Dylan Williams, har för min del bestått i att vi har samlats i speciella grupper vid en rad tillfällen varje termin, med en samtalsledare som styr upp diskussioner kring BFL. Diskussionerna kretsade inledningsvis mycket kring specifika metoder för att få till en god klassrumskommunikation som aktiverar samtliga elever. Det rörde sig exempelvis om att skippa handuppräckning (annat än i de fall då eleven vill ha svar på en fråga) och mer slumpmässigt fördela ordet bland eleverna. När man sedan har fått ett svar blir nästa steg att be en annan elev att kommentera svaret, så att frågan blir belyst ur så många synvinklar som möjligt; man spelar basket med eleverna istället för bordtennis.

Andra metoder som diskuterades var exempelvis att ge eleverna laminerade kort med olika färger så att de enkelt på anmodan kan markera om de hänger med i genomgångar eller inte. Syftet med detta är att alla elever ska vara aktiva hela tiden, och att alla ska vara med på tåget innan det går vidare. Andra varianter är att eleverna får ha små whiteboard-tavlor där de kan skriva svar på frågor, så att läraren snabbt får en överblick över hur många som har förstått det som har gåtts igenom. Ett annat grepp är så kallade "exit-passes", en liten papperslapp där eleverna skriver ett svar på en fråga eller en sin förståelse av ett begrepp innan de lämnar salen, så att läraren sedan vet om nästa lektion ska inledas med att repetera momentet eller med att gå vidare.

Att förtydliga målen för eleverna, och göra dem medvetna om hur långt de har kommit i sitt lärande och vad de behöver göra för att komma vidare har varit ett annat stort fokus. För att få till stånd detta har vi arbetat en hel del med bedömningsmatriser, som ett sätt att tydliggöra mål och kvalitetsskillnader i prestationer. Att utforma meningsfulla skriftliga omdömen är också något vi kommer att arbeta vidare med. Meningen är att eleverna ska få ett så meningsfullt och konstruktivt gensvar som möjligt på det de presterar.

Vad har då arbetet inneburit rent praktiskt för verksamheten? Mycket av det som står ovan har testats ute i undervisningsgrupperna, och ibland med gott resultat. Det tar tid för både elever och lärare att vänja sig vid förändringar i undervisningen, så vi har klokt nog uppmanas att ta ett steg i taget. Jag har själv exempelvis intresserat mig mest för hur jag ger gensvar på elevers skriftliga och muntliga prestationer, och har snickrat ihop material och modeller som inte verkar helt oanvändbara.

Vissa utmaningar har vi onekligen också stött på, exempelvis svårigheter att konkretisera de vaga målen på ett meningsfullt sätt i språkämnena. Här har BFL-föregångslandet England onekligen ett visst försprång, med sina betydligt mer detaljerade mål och kriterier. Att få elever att stanna upp och tyst fundera över frågor som ställs för att sedan låta läraren fördela ordet har också varit besvärligare än vad det kanske borde. Detta med kamratbedömning och självbedömning har inte heller varit helt lätt att få till då de flesta av våra elever kommer från helt annorlunda skoltraditioner där sådant framstår som helt främmande. Att begripa sig på våra lärarbedömningar är dessutom ofta utmaning nog.

En vidsträckt uppfattning är att BFL inte är något nytt, utan att det tar tillvara etablerad kunskap om lärande och god undervisning. Av just den anledningen är det kanske ett begrepp som är här för att stanna. Arbetet kring konceptet i Borås kommun har definitivt inspirerat mig till att gå ett par extra steg för att tydliggöra målen och använda lektionstiden ett effektivt sätt. Vad arbetet får för varaktiga följder återstår sedan naturligtvis att se; projektet är fortfarande i sin linda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag 2 april 2011

Outhärdliga Windows

Jag startade upp Windows 7 på min minibärbara för första gången på länge ikväll, och ställer mig än en gång frågan varför Windowsversioner skeppas med datorer som uppenbarligen inte mäktar med dem. När jag startar en dator förväntar jag mig att den startar, och det utan att ge intryck av att försöka föda fram en elefant. När jag vill avsluta Windows förväntar jag mig att Windows avslutas, inte att det bara står på skärmen att "Windows avslutas". Och när uppdateringar behöver konfigureras så förväntar jag mig att de konfigureras, inte att datorn ska förbereda konfiguration i oändlighet etc. Jolicloud framstår inte som det ultimata alternativet, men fungerar med mitt udda grafikkort och är en ren njutning att använda i jämförelse med Microsofts missfoster.

Jag hoppas innerligt att Chrome OS får rejält fotfäste på marknaden, och att Ubuntu snart lyckas börja ta marknadsandelar på allvar, för det retar mig när undermåliga och icke ändamålsenliga produkter tillåts regera på marknaden. Det är förstås bara vi konsumenter som kan ändra på detta genom att göra medvetna val.

Vad är din ursäkt för att köra Windows?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 25 mars 2011

"All work and no play..."

Nu är det dags att för en stund släppa alla funderingar på undervisningsformer, och fira att Nintendo 3DS släpptes idag. Det passade alldeles utmärkta att hämta ut ett exemplar på posten efter en sällsynt tuff arbetsvecka, och det blev den svarta varianten, med spelen Super Street Fighter IV 3D Edition och Pilotwings Resort. Från början hade jag även tänkt att skaffa Nintendogs + Cats, men med tanke på att jag redan ägnar för lite tid åt min analoga kisse hade det förmodligen bara lett till dåligt samvete.

3D-effekten var slående redan i menyerna, och spelen får onekligen ett oanat djup med tekniken. I Street Fighter framstod det lite som gimmick, om än en väldigt häftig sådan, medan Pilotwings tydligare visar att 3D kan tillföra spelupplevelsen något väsentligt. Mii-karaktären som maskinen skapade utifrån ett foto på undertecknad var mindre imponerande, dock, men om detta ska skyllas på bristande teknik ska vi lämna osagt. Mersmak har hur som helst uppstått, och jag ser fram emot att prova fler spel.

Intrycket av hårdvaran är lite blandad. Den stora tredimensionella bredbildsskärmen är riktigt fin, och jag gillar styrplattan väldigt mycket. Designen känns dessutom överlag mer vuxen och raffinerad jämfört med de tidigare DS-maskinerna. Jag uppskattar dock inte alls placeringen av vissa knappar under pekskärmen; att trycka på "power" istället för "start" ligger farligt nära till.

Det portabla spelandet har legat i träda en längre tid för min del nu, men det finns all anledning att tro att det blir ändring på det nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 22 mars 2011

Klart vi ska slopa tv-licensen

Enligt en undersökning vill var tredje svensk slopa tv-licensen. Något deprimerande är att hela 53% vill ha den kvar. Varför?

Tv-licensen är för det första djupt osolidarisk, när fattiga ensamhushåll får betala lika mycket som rika familjer. Att avgiftsbelägga själva innehavet av tv-sändare kanske var relevant när det endast fanns TV1 och TV2, men idag finns det hundratals andra bruk för tv:n varav många framstår som mer lockande än att glo på SVT. Jag förstår om det inte skulle kännas så kul för er som inte har tv-sändare att vara med och betala, men det är inte så festligt för oss andra heller.

Finansiering via exempelvis skattesedeln skulle också eliminera smitet, och behovet av en fördyrande och osmaklig kontrollapparat där statligt anställda smyger runt husknutarna i jakt på tv-sändare. Dessutom känns det vettigt att verkligen alla är med och betalar för allmän-tv; antingen har vi gemensam finansiering eller så har vi det inte.

Allmän-tv har sin plats, tycker jag numera. Jag är överlag måttlig med tv-tittande, men SVT har skött exempelvis satsningen på hd och webbaserade tjänster tämligen exemplariskt. De lyckas också åtminstone delvis att erbjuda tv-program som kompletterar de kommersiella kanalerna. Därför vill jag inte förespråka att SVT reduceras till reklam- eller betal-tv kanaler. Finansiering via skattesedeln framstår därför som det vettigaste alternativet, ett rättvist sådant som de flesta skulle tjäna på.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 21 mars 2011

Vad vi kan lära oss av Klass 9A

Då var serien slut, i alla fall för den här gången. Inte helt oväntat framställdes projektet som en stor succé; det välregisserade öppnandet av betygen blev rena julafton. På det hela taget var avsnittet det mest sentimentala jag har sett sedan de sista tre kvarten av Sagan om konungens återkomst.

Det är naturligtvis på sin plats att gratulera eleverna och pedagogerna till att så många resultat förbättrades under terminen. Bra jobbat! Jag hoppas att det håller i sig, och leder till en varaktig positiv förändring i dessa unga människors liv.

Jag har i mina tidigare inlägg på denna blogg varit minst sagt sparsam med att berömma serien. Övertydlig dramaturgi, överfokusering på superpedagogerna, fascistiskt präglad handledning och oklarhet kring vad som faktiskt åstadkom dessa förbättringar är och förblir bestående intryck av produktionen. Något jag inte har behandlat så utförligt är den enorma betygshetsen; om eleverna någonsin fick lära sig att kunskaper har ett värde oavsett vilken stämpel som sätts på dem klipptes det sannerligen bort.

Trots allt detta tänkte jag att det kan vara på sin plats att avrunda med ett inlägg med några punkter om vad vi faktiskt kan lära oss av serien.

Läraren: Ja, visst är det så att läraren är viktig. Lärarens engagemang, ämneskompetens och förmåga att bygga upp förtroendefulla relationer är av högsta betydelse för elevernas prestationer. Detta har illustrerats av serien, på ett väldigt onyanserat sätt kan tilläggas. Att så mycket av kritiken har riktats mot oss nya lärare uppfattar jag fortfarande som djupt orättvist, men visst har det betydelse vilka det är som lämnar lärarutbildningen med sin examen.

Att som Stavros lägga skulden på högskolorna är dock en grov förenkling; mer betydelsefullt än utbildningens utformning är förmodligen vilka som alls söker sig dit. Under min egen utbildning fanns många personer som jag fick djup respekt för, men även ett stort antal hopplösa fall: personer med noll intresse för utbildningen, personer med usla förkunskaper, personer med total oförmåga att samarbeta och fokusera på en uppgift osv. Dessa personer finns förmodligen nu ute på landets skolor. Läraryrkets status måste höjas så att rätt personer söker sig dit, och frågan är om Klass 9A kan bidra till det. Jag har mina tvivel.

Samtidigt är det så att även bra lärare behöver goda arbetsvillkor för att lyckas. Klyftan mellan vad som bör göras och det som faktiskt görs kan vara stor även för en erfaren lärare, och för att överbrygga den krävs det pedagogiskt ledarskap och inte minst tid för uppföljning, dokumentation och planering. Goda lektioner växer inte på träd, utan måste planeras noggrant utifrån den aktuella elevgruppens förutsättningar. Administrativa uppgifter och meningslösa konferenser är stora tidstjuvar här.

Handledning är en viktig del av att utveckla sin kompetens som lärare. Jag kände mig själv aldrig särskilt nöjd med den jag själv fick under utbildningen. Det berodde delvis på för många ovidkommande uppgifter från högskolan som begränsade min möjlighet att delta i lärarlagen på ett autentiskt sätt, men också på att handledarna var outbildade eller inte tog sitt uppdrag på särskilt stort allvar.

Istället för att hyra in ambulerande superpedagoger tror jag att lärare på skolorna kan sköta handledningen sinsemellan. Det finns gott om belägg för att undervisning kan utvecklas genom att lärare regelmässigt observerar sina kollegers lektioner och kommer med gensvar. För att detta ska fungera krävs det dock en organisation och beredskap för att täcka upp med vikarier, vilket alltför ofta saknas.

Gemensamt ansvar: Att eleverna når målen är allas ansvar. En närvarande pedagogisk ledare (oftast rektor) och sammansvetsade lärarlag som arbetar fokuserat för elevens bästa är nödvändig för goda resultat. För att detta ska fungera behövs det en god organisation och - återigen - tid för att fokusera på det väsentligaste.

Positiva förväntningar: Även om det inte är så enkelt som att höja ribban är det oerhört viktigt att lita på att eleven vill och har förmågan att lära sig. Få saker är så förrädiska som föreställningar om "svaga" och "lata" elever; de har en tendens att fortplantas och förfölja  under många år. Att istället sakligt fokusera elevens prestationer och bygga upp pedagogiken kring hur de ska förbättras är kärnan i det pedagogiska uppdraget.

Är detta något nytt?

Nej, dessa principer är kända av de flesta. Det är implementeringen som är svår, och frågan är om Klass 9A har bidragit med så mycket klarhet i sin överförenklade dramaturgi. Hel klart är dock att eleverna förtjänar bra lärare, men gör skolorna det som arbetsplatser betraktade? Nu har lärarnas förmåga, eller brist på densamma, att göra ett bra arbete behandlats så ingående i debatten att det räcker för ett tag. Det är hög tid att börja diskutera förutsättningarna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

måndag 14 mars 2011

Kosmetiska förändringar i Klass 9A?

Då var det näst sista avsnittet beskådat, och visst märks det att serien börjar lida mot sitt slut. Betydligt ljusare färger användes i produktionen denna gång, med lärare som har tagit till sig av vägledningen och förbättrar sin undervisning.

Gott så, men varför har de inte visat mer av denna fruktsamma vägledning under serien? Det enda tillfället då jag såg att någon av överpedagogerna ge en meningsfull återkoppling var när Thomas i kvällens avsnitt gav gensvar till Malin efter en lektion. Så ska det gå till: att först lyfta något konkret positivt som läraren har åstadkommit, för att sedan ställa frågor och komma med lika konkreta råd. Att den kom från just Thomas överraskar mig föga, då han ensam har framstått som sansad, varm och klarsynt både i kontakt med elever och lärare.

Gunilla och Stavros har, å andra sidan, varit påfallande okänsliga - snudd på oförskämda - när de har levererat sin kritik framför kamerorna. Jag skulle inte velat ha någon av dem som handledare under lärarutbildning på grund av just detta. Intrycket förbättrades inte direkt idag när Stavros betonade vikten av att presentera en tydlig metodik för eleverna och tvinga dem att följa den till punkt och pricka - annars noll poäng. Vad hände med att granska och utvärdera olika lösningar, med avseende på elegans och generaliserbarhet? Intressant också att Gunilla ansåg det motiverat att kommentera Malins utseende, att hon helt plötsligt hade blivit en vacker ung kvinna. Kan vi utgå från att de även har lyckats göra Johnny fulare, med tanke på att hans "vackra" utseende istället vändes emot honom under första avsnittet?

Jag har under seriens gång noterat att Therese, läraren i svenska och engelska, medverkar ytterst sparsamt i serien, och har valt att tolka det som att det inte har funnits särskilt mycket att anmärka på när det gäller hennes undervisning. Det bekräftades i kvällens program, när Gunilla nådigt proklamerade att svenskundervisningen "var framme". Således har vi ytterligare bevis för att tv-produktionen bara har varit intresserade av lärare som gör bort sig.

Något som var positivt i programmet var dock att rektorns roll betonades i programmet. Det verkade vara första gången hon vågade sig ut i klassrummen, och ligger det till på det sättet är det onekligen allvarligt. Vikten av pedagogiskt ledarskap är svår att överskatta, och jag kan bara vara tacksam över att det fungerar avsevärt bättre på min skola.

Några tråkiga besked nådde uppenbarligen eleverna när det sista avsnittet filmades, men nog kan vi räkna med att det positiva kommer att väga över och att det minsann kommer att vara upp till skolan själva att förvalta den visdom som nu har bibringats dem. Frågan om det rör sig om kosmetiska eller varaktiga förändringar kommer således att bli hängande i luften, men frågan är om den egentligen är så intressant. SVT har med sin produktion tydligt visat att den dramaturgiska kurvan är överordnad; såväl problem som lösningar kan skapas allt eftersom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 13 mars 2011

Björklund - en självutnämnd expert bland många

I ett från lärarhåll rikligt uppmärksammad inlägg skriver Jan Björklund om skadliga effekter av självständigt arbete, och hur lösningen är att lärare istället ska stå vid katedern och orera som på den gamla goda tiden.

Till att börja med så ska det medges att Björklund har en del viktiga poänger i det han skriver. Det är helt säkert så att mycket fokus på eget arbete kan missgynna elever med svag motivation och som kommer från studieovana miljöer, genom att de väljer den enklaste vägen och ägnar sig åt självständigt icke-arbete. Det är också svårt för många elever att ta ett stort ansvar för den egna lärandeprocessen i form av egen planering och utvärdering av det som ska genomföras. Visst är det viktiga kompetenser att kunna planera och utföra uppgifter på egen hand, men detta måste vägas mot de övriga kunskapsmål som eleven förväntas uppnå.

Felet Jan Björklund gör är som vanligt att han målar verkligheten i svart och vitt. En lärandemiljö där eleverna lämnas vind för våg av läraren att bäst de kan inhämta kunskaper ställs mot Björklunds rosenskimrande nostalgi, där lektionerna istället helt upptas av att läraren metodiskt förmedlar kunskaper till eleverna vid katedern. Verkligheten är, som vanligt, något mer nyanserad.

Precis som Janis på Metabolism uttrycker kan det naturligtvis istället vara så att läraren tar för mycket tid i anspråk med att tala till hela klassen. Många elever har svårt för att undervisas i helklass, och för mindre motiverade elever kan lärarens prat bli ett brus i bakgrunden som i värsta fall stör mer intressanta aktiviteter som att prata med kompisen och kolla Facebook i mobilen. Att ha en dialog med klassen låter onekligen fint, men i praktiken kan det vara så att man har en dialog endast med de 4-5 elever som är mest intresserade, eller mest angelägna att upprätthålla fasaden av intresse.

Att ha genomgångar i helklass har trots sina brister sin plats i undervisningen. Jag måste ge eleverna vissa verktyg för att de ska ha möjlighet att uppnå kunskapsmålen. Genrekunskap, lässtrategier och insikt i grammatiska strukturer tillhör det som jag som språklärare ska bibringa mina elever, för att nämna några exempel, och helklassundervisning kan vara ett lämpligt sätt att börja. Vi får dock aldrig glömma att det är genom aktiv handling som eleven på allvar erövrar denna kunskap. Tiden för eleverna att göra kunskapen till sin egen är den mest värdefulla, och ska inte i onödan upptas av pratglada pedagoger.

Nu är det också så lyckligt att man som lärare inte bara har att välja mellan katederundervisning och enskilt arbete. Bland det mest värdefulla man kan göra som lärare är att få eleverna att se på varandra som resurser, och mycket gott finns att säga om att låta dem tackla utmaningar tillsammans. Det finns också stora möjligheter att använda IKT för att utanför klassrummet inhämta kunskap, sprida idéer och skapa intresse; vad sociala medier och lärplattformar kan innebära för undervisningen har vi bara sett början på.

Jan Björklund har naturligtvis all rätt till sina åsikter om skola och undervisning, liksom alla de miljontals andra självutnämnda experterna i vårt land som självsäkert uttalar sig utan att ha verklig insikt. Problemet är att Björklund sitter på en post där han kan ställa till verklig och långvarig skada.

Att planera bra lektioner, oavsett hur de disponeras, tar tid så därför vore det mer fruktbart att ägna sig åt att förbättra arbetsvillkoren för oss istället för att berätta hur vi ska undervisa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 9 mars 2011

Klass 9A-lärare tar bladet från munnen

Patrik Ekelöf har tidigare flaggat för att allt är som det ser ut att vara i tv-produktionen Klass 9A, och idag tar han bladet från munnen. Nödvändig läsning, naturligtvis, för alla med intresse av serien. Jag kan för egen del konstatera att en respektabel kvantitet vatten nyss drällde ned på min kvarn.

Jag citerar en del av min kommentar till Patriks text:

"Thomas är den av "superpedagogerna" som jag själv har fått fötroende för genom avsnitten; han verkar ha en varm och klar syn på elever, kunskap och konsten att undervisa. Skönt att åtminstone den bilden verkar ha varit rättvisande, och synd att han inte får komma till tals oftare."

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 7 mars 2011

Om Rosengård, Stavros, och frågorna SVT inte ställer

Stavros Louca uttalar sig om den dåliga måluppfyllelsen bland skolorna i Rosengård. Jag har inte direkt öst beröm över denne superpedagog på bloggen hittills, men visst har han rätt i att det är viktigt att ha höga förväntningar på samtliga elever. Bristtänkande är en väldigt farlig fälla, som skapar självuppfyllande profetior kring svaga prestationer. Att skapa engagemang och uppmärksamma elevernas starka sidor är i de flesta fall mycket mer utvecklande än att slå dem i huvudet med deras misslyckanden.

Jag ifrågasätter dock det ofta slentrianmässiga uttrycket att man ska "höja ribban". Så kan man inte göra utan vidare. En kollega ironiserade förra veckan över tankesättet på följande sätt, och jag kan bara hålla med: "Jaså, lille vän, du klarar inte att hoppa över 1,10. Då höjer vi till 1,20, var så god!". Att utvärdera elevernas kunskaper, och, inte minst, den egna undervisningen och sedan göra adekvata förändringar tycks mer konstruktivt, ungefär vad man försöker åstadkomma i Klass 9A.

Sedan finns det anledning att utvidga analysen en aning. Säkert är det, som Stavros säger, inte så att 9 elever av 10 är ointelligenta. Mer troligt är att en betydande andel av dem saknar goda förebilder när det gäller studier, att de lever i en hård och segregerad miljö som inte inspirerar till en ljus syn på framtiden.  Detta är ett samhällsproblem som vi lärare inte ensamma kan råda bot på. Det är lockande att tänka sig den superkarismatiska läraren som entusiasmerar alla till att göra sitt yttersta, men en mer realistisk syn är att vi oftast framstår som bifigurer i elevernas liv. Det är bland föräldrar, syskon och vänner som deras syn på sig själva och sin framtid i första hand formas.

Jag hoppas inte att SVT fortsätter att falla för frestelsen att låta deras fixstjärna Stavros okritiserad uttala sig om än det ena och än det andra - det är trots allt public service det handlar om. Kanske har det blivit dags att granska honom som den opinionsbildare av rang som han nu har blivit? Jag har för egen del inte upprörts så mycket över att han som NO-lärare ratar evolutionsteorin, kanske för att jag (naivt?) utgår ifrån att han ändå sköter undervisningen professionellt. Det vore hur som helst på sin plats att media, varför inte SVT, ställde frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag 28 februari 2011

Klass 9A och usla lärare

Idag skrädde man inte på orden när det gällde att beskriva lärarnas "okompetens". Inget ljus kunde skådas när lärarna irrade omkring i mörkret istället för att följa överpedagogernas höjda facklor. Visst förstår jag att GSH var frustrerad över att arbetet i lärarlaget fungerade illa, men kanske borde man ha börjat på den nivån istället för att tåga in direkt i klassrummet och kommentera pedagogernas kroppsspråk? Och visst förstår jag (men kanske ändå inte) att Stavros Louca får snudd på hjärtattack när Jonny inte följer hans förankrade och noggrant utarbetade modell för att förklara ett matematiskt område, men hade det inte varit bättre att ta den diskussionen innan?

På det hela taget var det en ganska unken syn på människor och kunskap som förmedlades i programmet. Lärare är lika lite som elever tomma kärl som utan vidare kan fyllas på med nya kunskaper och insikter, utan individer med egna förkunskaper och med egna föreställningar om hur saker ska gå till väga. Om inte dessa tas hänsyn till så blir det inget bra utfall. Överpedagogernas misslyckade ledarskap när det gäller detta är en lika god illustration över problemen i svensk skola som någon annan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 22 februari 2011

Klass 9A och skolpanik

Jag känner mig alldeles matt av den explosion av åsikter kring vad lärare bör och inte bör göra. Alla får komma till tals, oavsett om man är Nyamku Sabuni eller frustrerad gymnasielev medverkande i SVT Debatt (skylten "IG för lärarkåren?" slog onekligen an tonen för programmet). Verkligheten döljs för Sabuni när hon är ute på skolbesök, men det behövs inte för verkligheten existerar inuti hennes huvud. Att hon, liksom Ernst i SVT Debatt, har gått i skolan själv gör henne till expert. I sann demokratisk anda så vet alla bäst, och allas åsikter är lika mycket värda. När en professor i pedagogik uttalar sig försvinner det bara i bruset.

Klass 9A forsätter att göra sitt för att bidra till den konstruktiva debatten. Liksom Max Entin kom jag igår till insikt om att jag ägnar alldeles för lite tid åt att svischa fram i korridorerna i jakt på busledsna elerver, och att jag hittills har försummat möjligheten ge enskild undervisning. Frågan är bara när dessa hjältedåd ska ske, före eller efter att jag inte har hunnit äta min lunch? Precis som Filippa Mannerheim är jag i behov av mer specifika instruktioner för att kunna återskapa överpedagogernas bravader. 

Full skolpanik råder, och allt är givetvis lärarnas fel. Med tre överpedagoger och nio miljoner experter i landet känner jag mig dock full av förtröstan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 15 februari 2011

Kunskapssyn och dramaturgi i Klass 9A

Nej, nattens sömnlöshet beror inte på måndagskvällens avsnitt av Klass 9A. Tiden kan dock utnyttjas för en kort reflektion.

Jag skrev i min förra post om 9A att serien ger föga underlag för att utvärdera de pedagogiska bitarna. Det senaste programmet gav dock lite mer kött på benen, och vi fick bland annat lära oss att läsförståelse handlar om att identifiera djur i en text och att en god förståelse i matematik handlar om att räkna många uppgifter

Om så vore fallet skulle den svenska skolan inte ha några problem, eftersom den vilar på en stark tradition av ytligt räknande och läsande. När det gäller matematik är det sannolikt så att elever ofta räknar för många uppgifter utan genuin förståelse, att progressionen i ämnet mäts kvantitativt istället för  i förhållande till de kvaliteter som ska utvecklas enligt kursplanen. Det är också synd att man på Björklundskt manér enbart pratar om att räkna inom matematiken när det finns så många fler verb att ta hänsyn till.

När det gäller läsförståelse är jag som lärare allra mest intresserad av elevens förmåga att uttrycka tankar kring det lästa, att läsa mellan raderna och göra kopplingar till egna kunskaper och erfarenheter som berikar läsupplevelsen och, i bästa fall, eleven själv. Att istället fokusera på elevens förmåga att identifiera vissa ord ger möjligen en uppfattning om dennes ordförståelse, men knappast hur han eller hon har förstått texten som helhet. Sedan är risken med alla sådana här väldigt specifika test utan något som helst autentiskt värde att man främst får reda på om eleverna har förstått uppgiften eller inte.

Sättet resultatet av diagnoserna i såväl matematik som svenska presenterades på lämnade också en viss bismak. Eleverna skulle genom en kall avrivning i form av diagram och siffror inse hur usla deras kunskaper var, och därigenom dra slutsen att det i största allmänhet gäller att skärpa till sig och insupa de kunskaper överpedagogerna behagade förmedla vid katedern. Elever är åtminstone utanför dokusåpors dramaturgi mer behjälpta av individuellt gensvar där de konkret får veta vad de har lyckats bra med och vad de behöver göra för att gå vidare i sin utveckling.

Just denna dramaturgi har behandlats av mig tidigare, och även på mycket bättre sätt av exempelvis Helena von Schantz. Jag kan utifrån programmet knappast dra slutsatsen att överpedagogerna i serien i själva verket har en föråldrad kunskapssyn och gör ett dåligt arbete, eftersom framställningen oundvikligen är gravt förenklad. Denna enkla insikt tycks tyvärr fattas hos alla dem som nu är så ivriga att ösa sitt förakt över lärarkåren.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 10 februari 2011

Flit lönar sig

Det rapporteras om att Skolverket anser att pojkar diskrimineras, eftersom de mer sällan än flickor får högre betyg i svenska i förhållande till deras prestationer på det nationella provet. Detta viktig sak att diskutera, för visst är säkert så att pojkar ges sämre förutsättningar i skolan. Visst är det säkert även så att betyg ibland sätts på felaktiga grunder, såsom uppförande och närvaro.

I det här fallet undrar jag dock om inte en stor del av förklaringen helt enkelt står att finna i det faktum att flickor generellt sett har större intresse för svenskämnet, tränar sig mer i den typ av läsning och skrivning som är av intresse vid betygsättning och följer undervisningen bättre. Därmed tar de tillvara på betydligt fler tillfällen att visa upp kvaliteter för ett visst betyg. Om det istället är så att en elev inte läser de texter undervisningen kretsar kring, inte deltar i diskussioner och så vidare är det inte att undra på om betyget blir detsamma eller lägre än utfallet på det nationella provet. Björklund verkar med andra ord vara rätt ute för en gångs skull.

Detta väcker andra viktiga frågor, som hur man fångar pojkars intresse i svenskundervisning genom att ta hänsyn till deras intressen vid exempelvis textval och ämnen att skriva om. Men då handlar det just om undervisning, inte om betygsättning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 9 februari 2011

Wordle

Jag blev inspirerad att använda Wordle på min blogg, så här blev resultatet:


Hyfsat representativt, i alla fall beträffande den senaste aktiviteten. Tack till Mats på Tysta tankar för tipset, detta ska absolut testas även i undervisningssyfte.

Läs även andra bloggares åsikter om

måndag 7 februari 2011

Arga och spridda tankar efter kvällens Klass 9A

Precis som många andra lärare känner jag mig en aning provocerad av Klass 9A. Till skillnad från första programmet är det mest kommentarerna som irriterar mig denna gång, på Facebook och på Twitter. Folk verkar innerligt vilja tro att det de ser i tv-rutan är representativt för hur det ser ut i skolan idag, och det är med illa dold skadeglädje man rackar ned på de stackars pedagoger som vågar visa upp sig. Är det någon slags revanschlusta från den egna skoltiden som gör sig påmind, eller vad är det frågan om?

Sanningen är naturligtvis att det som visas knappast är helt representativt ens för den aktuella skolan. Det är för sjutton gubbar en tv-produktion, som vinner tittare på att utmåla de verksamma lärare som så dåliga som möjligt - till synes hopplösa fall som ska räddas av dessa överpedagoger. Säkert brottas skolan och lärarna med problem, men vi kan räkna med att verkligheten är aningen mer nyanserad.

Det är väldigt svårt att analysera den pedagogiska biten i programmet. Överpedagogerna ger onekligen ett säkert och kompetent intryck, men exakt vilka råd lärarna på skolan får för att förändra undervisningen verkar förbli höljt i dunkel. Det mesta kretsar kring ordning och reda, och det är ganska symptomatisk att det som avhandlas nu på programmets Facebook-sida är huruvida elever ska få ha mössa på eller inte under lektionstid. Detta kan knappast beskrivas som en ödesfråga.

Undervisningen kan inte reduceras till en auktoritetsfråga, där utgångspunkten är att det i alla klassrum pågår en maktkamp som läraren till varje pris måste vinna. Det är mycket beklagligt om Klass 9A bidrar till det. Den som förespråkar lydnad för lydnadens skull kan inte ha läst läroplanen särskilt noga.

Något jag reagerade på när Rapport gav programmet reklam i sin sändning är klassrummets slutna natur, att det som pågår där är något som vi försöker hålla hemligt. Jag kan inte riktigt identifiera mig med det. Under min korta lärarkarriär har jag förutom elever haft rektor, kolleger, specialpedagoger från andra skolor samt barn och släktingar till elever i klassrummet. Vid ett minnesvärt tillfälle fick jag även ett oannonserat besök av lärare på studiebesök från Egypten, blott ett par veckor in på min lärargärning. Detta är gott och väl, men jag skulle nog sätta stopp för tv-kameror. Liksom de flesta andra yrkesgrupper uppskattar vi lärare arbetsro.

Begreppet arbetsro får också anses rymma rätten att slippa att ständigt bli misstänkliggjord av alla möjliga människor i alla möjliga situationer utan insikt om yrkets komplexitet - även av de som borde veta bättre. Diskutera gärna skolan, den angår oss alla, men gör det på en adekvat nivå och med en gnutta respekt för alla oss hårt arbetande individer som under svåra omständigheter och ständig granskning utför vårt underbetalda arbete efter bästa förmåga. Och givet förutsättningarna gör vi det oftast riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Boråsbloggkartan.se!

söndag 6 februari 2011

Helt logiskt att Klass 9A är en förebild för M

Moderaterna deklarerar stolt att Klass 9A är en förebild för partiets skolpolitik, och sällar sig i ingressen till de som vill använda oss nyutexaminerade lärare som slagträn. Syftet tycks vara att lansera sin nya och förbättrade lärarutbildning. Att många av dagens lärare redan har gått den - de flesta nära pensionsstrecket - talar man tyst om. Vad jag tycker om säsongsstarten av Klass 9A framgår ganska tydligt här, så jag lämnar det tills vidare.

Jag förstår inte riktigt hur de menar att den nya examinationsformerna är tydligare. Kan det bli mycket tydligare än att vara lärare för barn i grundskolans tidigare år, som det står på min examen? Jag förstår heller inte hur det ska leda till en starkare yrkesidentitet. Möjligen blir det en snävare sådan, för jag uppskattar den utökade kollegialitet jag upplever tack vare det faktum att delar av lärarutbildningen skedde gemensamt med förskollärare och lärare för grundskolans senare år. Det var väldigt nyttigt att ta del av dessa studiekamraters erfarenheter och perspektiv på olika frågor, och känslan av att ha ett gemensamt ansvar för unga människors utveckling stärktes.

De enkla lösningarna fortsätter att styra diskursen kring skolan. Bara vi sorterar och betygsätter elever - och lärare - så tidigt och ofta som möjligt så ordnar sig allt. För att lösa dagens problem behöver vi bara se i backspegeln - bekvämt men möjligen något hälsovådligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ja, vi killar kan också må dåligt

Viktigt inlägg på SVT Debatt om hur killars psykiska ohälsa försummas. Jag skrev följande kommentar:

Det är skrämmande att en sådan tydlig signal inte togs på allvar. Jag känner dock igen det från min egen skoltid. Det är sannerligen hög tid att prata även om killar som mår dåligt, en bra början är att berättelser som denna lyfts fram. Många fler behövs! Fokus bör också vara, oavsett om det gäller tjejer eller killar, på själva måendet och inte på specifika beteenden kopplat till det. Att en ung människa mår dödligt dåligt kan inte bli ett problem först när han eller hon kommer med blodiga jeans till skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 5 februari 2011

Vuxnas ansvar för att motverka mobbning

Jag läser Skolverkets svar till Friends påståenden om orättvis behandling vid Skolverkets granskning av skolors program för att motverka mobbning. Eftersom jag själv var mobbad under skoltiden, samtidigt som jag idag är verksam inom skolan, är detta ett ämne med särskild betydelse för mig.

Jag tror att vi måste vara krassa och inse att mobbning är systematiska trakasserier av en individ som sker med omgivningens goda minne. Det kan vara frågan om ett fåtal personer som är drivande, men desto fler hejar på, vänder ryggen till eller bagatelliserar dessa trakasserier som ger en människa kraftigt försämrad livskvalitet medan det pågår och under lång tid framöver. Vad detta säger om människans natur är föga smickrande, särskilt med tanke på att mobbning knappast kan ske i särskilt stor utsträckning utan att även vuxna förringar eller blundar för det som sker.

Hur som helst är det tveklöst de vuxna som måste bära ansvaret för att förebygga och motverka mobbning. Skolverket lyfter fram att elevers utnämningar av kamratstödjare ofta är rena popularitetstävlingarna. Det är lätt att inse att det måste vara så, hur skulle det annars gå till? Med tanke på att mobbning svårligen kan fortgå utan att de tongivande elevernas aktiva eller passiva medverkan så framstår bristerna i modellen som uppenbara. Det förekommer säkert även att "rätt" personer får uppdraget, men de försätts precis som Skolverket påpekar i en svår situation genom att axla vuxnas ansvar gentemot sina skolkamrater, och riskerar därmed att själva ådra sig mobbning,

Mobbning är en sådan enorm förbistring i samspelet mellan elever att vuxna måste gripa in och sätta stopp för det. Att det inte är något som eleverna kan ordna upp själva ligger i sakens natur. Det gemensamma förebyggande arbetet är naturligtvis av största vikt, men det finns en fara med att förlita sig på att en viss modell som man ägnar tid åt vid tidpunkten X varje vecka är lösningen. Förnöjda uttalanden från elever och lärare att "vi gör si och så och det fungerar så bra" kan dölja en vidrig vardag för enskilda elever, och bör därför mötas med skepsis.

Skolan där olikheter respekteras och ingen bli trakasserad behöver erövras i varje sammanhang, varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 2 februari 2011

Google Docs win, Open Office fail

Mycket gott finns att säga om Open Office. Som trogen Ubuntu-användare var Writer länge mitt förstahandsval för ordbehandlare, och jag glädjer mig över att programsviten numera är standard på min arbetsplats. Igår påmindes jag dock om varför jag aldrig har fastnat för Impress som presentationsverktyg. En kollega lyckades inte få till listor som visades punkt för punkt i sin presentation, och eftersom jag ganska oförtjänt har fått en stämpel på mig som IT-guru vände han sig till mig.

Vad som är så enkelt som att högerklicka på ramen för listan i Google Docs och klicka på "stegvis visning" visade sig vara ett komplicerat företag i Impress, och det krävdes mycket letande i obskyra menyer och till slut en Google-sökning för att jag skulle komma fram till hur det skulle gå till:
  • Högerklicka på rutan med tabellen
  • Välj ”Anpassad animation”
  • Tryck ”lägg till” och välj effekt.
  • Högerklicka på animationen och välj ”Effektalternativ”
  • Välj fliken ”Animerad text"
  • Välj ”Grupptext – efter stycken på nivå 1”
Inte helt uppenbart, och ett typexempel på hur Open Office ibland gömmer viktiga funktioner. Jag menar, hur ofta vill man inte att punkterna ska visas en i taget? Jag vet inte om uppkomlingen Libre Office är bättre när det gäller detta, någon läsare som vet?

Hur som helst har jag stärkts i min uppfattning att Google Docs är ett förträffligt verktyg att använda för att enkelt skapa presentationer och andra dokument i undervisningen, och en räddning för mig som föredrar när den vita tavlan förblir vit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 31 januari 2011

Svischande pekpinnar i Klass 9A


Att bänka sig framför Klass 9A efter en frustrerande och odrägligt stressig inledning på arbetsveckan får nog klassas som dålig självbevarelsedrift. Och visst gällde det att huka sig i soffan när pekpinnarna kom svischande i strid ström. Förvisso kunde Johnny, den unga machokillen till mattelärare, vinna mycket på att tona ned sin stil en aning men det var väl magstarkt att se honom nergjord i grunden av Gunilla Hammar Säfström för att sedan bli klappad på huvudet av Stavros Louca. Som lärare har jag ofta fått höra att man ska sätta upp mål som är utmanande men ändå fullt nåbara, och kravet att helt omdana sin personlighet kan inte beskrivas som ett sådant.

Stavros Loucas och Gunilla Hammar Säfström är säkert oerhört skickliga, men lösningen på problemen i skolan är inte att alla blir som dem. Det måste finnas utrymme för en mångfald av sätt att vara en skicklig pedagog på, som speglar den mångfald vi ser bland eleverna. Jag hoppas att serien snart lämnar "gör si och gör så"-stadiet och istället intresserar sig för de principer som ligger till grund för en god undervisning. Det kan inte bara handla om att lärarna ska veta hut, så att de mer effektivt kan lära eleverna detsamma.

Läs även andra bloggares åsikter om 

söndag 30 januari 2011

Kommentarer

Jag har fixat kommenteringsfunktionen nu så att man inte behöver vara registrerad, tack Janis på Metabolism för att du uppmärksammade mig på detta.

torsdag 27 januari 2011

Ny och inkompetent som lärare?

Janis på Metabolism skriver intressant om sin upplevelse att vara ny lärare, om krocken mellan teori och praktik samt om frustrationen över att tyckare av olika slag på tveksam grund tillåter sig att klanka ned på oss med färsk utbildning. Jag har själv arbetat som lärare i drygt ett och ett halvt år, och känner mig i allra högsta grad som ny. Och visst fanns det brister i lärarutbildningen. Jag håller fullständigt med om att den präglades av en övertro på att abstrakta idéer och modeller lätt skulle kunna omsättas i praktiken av oss studenter. Precis som våra elever behövde vi även något konkret att förhålla oss till, vilket ofta fattades.

Å andra sidan upplever jag att utbildningen på många sätt har gett mig goda förutsättningar. Även om man knappast behövde prestera särskilt väl för att få godkänt för kurserna fanns det faktiskt möjlighet att lära sig en hel del, vilket inte minst visar sig genom att mycket av den kompetensutveckling jag har tagit del av i mitt arbete är sådant som behandlades tämligen väl under utbildningen. Detta gäller exempelvis NPF-kompetens (mycket översiktlig sådan, förvisso) och bedömning för lärande, som är det stora fokuset i Borås kommun nu. Hur dålig kan utbildningen vara om "gamla rävar" anses vara i behov av samma kunskaper?

Något jag har haft tur med är att hamna på en arbetsplats där mina kunskaper och idéer värderas och tas tillvara. Om jag istället hade behandlats nedlåtande för att jag är orutinerad hade jag garanterat tappat mycket motivation, och gjort ett avsevärt sämre jobb genom att halvhjärtat försöka anpassa sig till någon annans idéer om hur undervisningen ska gå till. Jag undrar, liksom Janis, vad det finns för grund för att det är just nya lärare som bär skulden för bristande kvalitet i skolan? Kan det inte vara ett större problem med "gamla rävar" som tror sig kunna allt men egentligen trampar i samma gamla fotspår långt ifrån den verklighet som präglar skolan idag?

Med detta sagt är det naturligtvis så att skickliga pedagoger finns bland både nya och erfarna lärare, och det finns helt visst väldigt många olika sätt att vara en duktig lärare på. Det är igenom en opretentiös och öppen diskussion kring metoder för lärande och bedömning som vi kan lära av varandra och utveckla vår professionalitet. Om man istället sätter sig på en piedestal och publikt förfasar sig över lärarkårens skick så är man snarare en del av problemet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 26 januari 2011

Alla Dessa Papper

Ja, vad ska vi göra med alla dessa papper? Papper som ska läsas, papper som ska fyllas i, papper som ska kopieras, papper som ska delas ut och, allra värst, papper som ska hållas reda på - ibland under lång tid.

Papper är ett stort problem för mig. Jag kan inte organisera dem, men spenderar en väldigt massa tid på att försöka. Jag sitter på min arbetsplats med papper upp till hakan och tittar förundrat på den rutinerade kollegan mitt emot med sitt prydliga skrivbord sina elegant uppradade elevmärkta mappar. Det kommer jag aldrig att klara av, inte ens när jag har jobbat i 25 år. Frågan är om det ska behövas?

Jag har tidigare beskrivit hur jag använder mig av webbtjänster som Google Docs och Evernote för att skapa digital ordning och reda på planeringar, undervisningsmaterial och bedömningar. Denna termin ska jag försöka gå ett steg längre, bland annat genom en nyinköpt skanner som jag ska använda för digitalisera och organisera elevtexter - något Evernote är idealiskt för. Det bär emot lite att lägga ut pengar på något som uteslutande kommer användas i arbetssyfte, men så mycket tid för att roa mig med andra tekniska prylar lär jag å andra sidan inte ha. Genom att skanna in exempelvis uppsatser och skriva till kommentarer i programmet, med en tagg för varje elev, underlättas hur som helst arbetet att dokumentera, analysera och bedöma elevernas skrivutveckling, vilket är ett stort - kanske för stort - fokus i verksamheten där jag arbetar.

Som vanligt ska det bli intressant att se hur mycket sällskap jag får i molnet, men även om jag svävar omkring där ensam tror jag att arbetet kommer att underlättas.

Sedan är verkligheten tyvärr sådan att det fortfarande kommer att bli alldeles för mycket papper att hålla reda på. Jag producerar själv rikligt med undervisningsmaterial, och dessa ges mestadels i pappersform eftersom många av mina elever inte är så digitaliserade. Resultatet blir en hel del dubbelarbete, eftersom jag naturligtvis även vill tillgodose dem som använder exempelvis lärplattformar på ett effektivt sätt. Att skanna in allt som eleverna lämnar in är knappast realistiskt heller. Så papperslavinen kommer i bästa fall reduceras något. Möjligen är det dags att leta reda på en mapp eller två...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 22 januari 2011

Ubuntu vinner igen

Idag orkade jag äntligen gå och hämta ut min nyinköpta skanner som har väntat på mig hos postombudet hela veckan.  Eftersom stödet för skannrar inte har varit det bästa i Ubuntu var jag helt inställd på att behöva använda Windows för att använda den, vilket går an eftersom Windows 7 finns både på min netbook och på sambons bordsdator.

Jag började den plågsamma installationsprocessen på min netbook, med extern dvd-enhet och hela baletten, och när det väl var färdigt vägrade Canons eländiga programvara att fungera. När jag istället installerade en nyare version via Canons sajt så var den inte kompatibel med drivrutinen. Jag testade att installera programmet från cd-skivan igen, och blev återigen informerad om att programmet inte kunde startas. Jag tackade innerligt för upplysningen, och gav upp.

Så jag satte mig vid sambons dator och upprepade processen. Den gick snabbare denna gång, och sedan fungerade både skannern och programvaran, i alla fall nödtorftigt. Programmet är nämligen ett riktigt missfoster. Det hela tog tre kvart ungefär.

Tanken slog mig att jag borde testa skannern i min Ubuntu-dator för skojs skull. Inget hände när jag kopplade in den, men efter en snabb titt på Google såg jag att Ubuntu visst hade stöd för skannern genom ett par enkla kommandon. Det återstod bara att sätta igång det förinstallerade och föredömligt lättanvända programmet Simple scan, och konstatera att skannern fungerar hur bra som helst. Tiden för detta översteg inte tio minuter.

Detta exempel illustrerar varför jag älskar Ubuntu. I regel är det bara att plugga in de tillbehör man vill använda, utan något krångel med cd-skivor och drivrutiner - plug n play som det borde vara. I de fall där man stöter på problem går det i regel att snabbt hitta en lösning. Att de ofta står i kommandoform kan tyckas avskräckande, men det är faktiskt bara att starta kommandotolken och klippa och klistra. Att veta ungefär vad det är man sysslar med är dock, som i de flesta sammanhang, ett klart plus.

Nästa gång börjar jag med att testa Ubuntu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,