tisdag 31 maj 2011

Beteendebetyg - nej tack

Bloggen har fått vila ett tag på grund den mördande arbetsbelastningen i kursernas slutskede. Lagom till att eleverna lämnar skolan måste jag dock reagerade på resultatet av denna undersökning som visar att majoriteten av landets lärarkår är positivt inställd till att sätta beteendebetyg på elever. Björklund tar naturligtvis tillfället i akt att propagera för detsamma, och jag kan bara hoppas att frågorna till honom om hur det rimmar med att ha kunskap i fokus inte låter vänta på sig.

Jag tillhör de 26 % av lärare med kort tid i yrket som inte vill ha dessa betyg. För mig skulle det kännas främmande och inte så lite obehagligt att tvingas sätta dem. Elevens intresse och motivation samt dennes förmåga att samarbeta och konstruktivt bidra till undervisningens innehåll är något jag i första hand vill utveckla - inte bedöma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 22 maj 2011

Med sommarlovet i sikte

Nu när domedagen inte behagade infinna sig så får jag vackert sätta mig och planera inför morgondagens lektioner. Att det förmodligen är den sista planeringssöndagen innan sommarlovet skänker dock en viss tröst.

Nu kan jag äntligen runda av kurserna som jag har slitit med under denna väldigt långa vinter och vår. Det kommer inte att ske utan viss tillfredsställelse, då mina och elevernas ansträngningar i de flesta fall har burit önskad frukt. Några tuffa besked kommer jag tyvärr också att behöva lämna, och här kommer steget mellan att vara en stöttande och vägledande lärare till att vara en myndighetsutövande tjänsteman kännas plågsamt stort.

De senaste veckorna har jag arbetat hårdare än någonsin förr. I tisdags fick jag en kommentar från en kollega om hur jag hela dagen hade sett extremt pressad ut och inte verkade ha en lugn stund mellan lektionerna; att jag arbetade häcken av mig helt enkelt. Det stämmer nog, och om läraryrket ska bli en varaktig sysselsättning för mig så får jag nog dra ned på ambitionsnivån en aning nästa termin.

Det är skönt, ändå, att kunna se en viss utveckling i mitt yrkesutövande. Om jag för ett år sedan arbetade häcken av mig för att nödtorftigt få ihop undervisningen gör jag det nu mer för att tillgodose varje elevs utvecklingsbehov. Stödtiden på två timmar/vecka som ligger i min tjänst är alldeles utmärkt när det gäller detta, då jag exempelvis har kunnat ägna mig åt talängsliga elever och tränat deras muntliga produktion i engelska. Att inom ramen för dessa timmar försöka ordna hela kurser åt elever som jag bedömer borde kunna få betyg tidigare har dock varit mindre lyckat, sett till den arbetsbörda det har inneburit.

Men nu så försvinner snart eleverna från skolan, och tiden därefter borde bli en ganska behaglig transportsträcka till det välförtjänta sommarlovet. För välförtjänt är det verkligen; den ihärdiga klådan i fingrarna som uppstår när jag hör glättiga kommentarer som insinuerar motsatsen blir allt svårare att tygla...


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 9 maj 2011

Skolmatsminne

DN rapporterar idag om elevers attityder till skolmaten. Majoriteten säger sig vara nöjda, vilket tycks befogat om skolmaten ser ut som den gör på de skolor jag praktiserade på under lärarutbildningen. Jag slogs framför allt av att skolorna hade fräscha och varierade salladsbufféer, vilka tyvärr tycktes underanvändas av eleverna. Jag skulle dock vilja ifrågasätta varför risgrynsgröt fortfarande serveras regelbundet; en uppenbart impopulär maträtt som ingen vettig människa anser utgöra en fullgod måltid mitt på dagen.

DN efterfrågar minnen av skolmaten, och jag tänkte passa på att dela med mig av mina här.

Jag gick i skolan på en liten ort där maten serverades med en generös dos moralism. Man skulle tänka på de stackars barnen i Afrika, äta av allt och framför allt äta upp allt. Det hela blev väldigt ångestfyllt för mig, eftersom jag avskydde kokt potatis till den grad att jag fick kväljningar av dem (detta gäller för övrigt fortfarande), och min tallrik besudlades av sådana var och varannan dag. Att ta för sig själv var det inte tal om, åtminstone inte på låg- och mellanstadiet, så det var till att tacksamt ta emot det de barska mattanterna behagade sleva upp.

Det fanns möjlighet att slänga mat man inte ville äta upp, dock förenat med uppenbar risk för snipiga kommentarer och åthutningar. Hinken där resterna slängdes fanns nämligen under en bänk där mattanterna uträttade sitt värv. Vid ett tillfälle var det en ganska ansenlig mängd jag ville göra mig av med, och jag tänkte att jag skulle utföra mitt dåd snabbt och diskret. Jag smög raskt in vid bänken, och skrapade hastigt av resterna i hinken. Det plumsade dock misstänkt från denna, och jag började ana oråd. Mycket riktigt visade det sig vara fel hink jag använde; matresterna hade hamnat i nyblandad juice.

Detta uppdagades naturligtvis kvickt. Jag fick tio sekunder på mig att lämna området.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 8 maj 2011

Att undervisa är att vara människa

Janis på Metabolism skriver idag väldigt väl om vilka krav läraryrket ställer, och hur lite insikt det ofta finns kring detta hos gemene man. Jag, som under min korta tid i yrket, har lagt ned oerhört mycket tid på att konstruera material och prov kan skriva under på ett varenda ord. Även Johan Kant bloggar intressant om läraryrkets utmaningar, även om jag fortfarande inte känner igen bilden av förskollärares och fritidspedagogers förnumstiga attityd mot högstadielärare. Inte helt oväntat uppskattas dock just den ingången av Zoran Alagic.

Den ansträngning och den intellektuella utmaning som läraryrket innebär blev omedelbart väldigt tydligt för mig, som undervisar vuxna på motsvarande högstadienivå. Särskilt påtaglig har den kanske varit denna termin, då det mesta har gått i fel riktning när det gäller schema, storlek på på grupper och kursers sammansättning. Metaforen att hålla huvudet över vattenytan kom under den långa vintern till flitig användning.

Trots (eller borde jag skriva tack vare?) detta har jag under terminen kommit att förstå det djupt mänskliga i mötet med eleverna, och även i elevernas möte med ämnet, betydligt bättre. Det har rört sig om till synes svagpresterande elever som visar sig ha dyslexi och om till synes ointresserade elever som visar sig ha ett helsike privat med föga krafter över till pluggandet. Det har även rört sig om elever med kniven på strupen att klara sin högskolebehörighet på kort tid, och, mer glädjande, om  elever som blir medvetna om kunskaper och färdigheter som de inte visste att de hade. Vägen till de långsiktiga målen kom i ett slag flera terminer närmare, bara genom att kunskaperna blev sedda.

Ja, vuxenutbildningen har onekligen sina alldeles egna utmaningar. Hur snabbt kan en elev med stora svårigheter att uttrycka sig begripligt som inför mig, som har vant mig vid hennes muntliga och skriftliga framställan, ändå kan göra klockrena analyser av Karin Boye och Voltaire komma in på universitetet? Frågan har inget givet svar, utan här gäller det att få möjlighet att pröva sina vingar och se hur långt de bär. Vi gör det tillsammans.

Vi lärare har en oerhörd makt över våra elever. Hur vi väger deras förmågor och oförmågor, hur vi tolkar deras attityder och ageranden får stora konsekvenser för deras självbild och framtida utsikter. Att använda denna makt med insikt, empati och värme är ett av läraryrkets största utmaningar - oavsett hur gamla våra elever är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,