Att undervisa är att vara människa

Janis på Metabolism skriver idag väldigt väl om vilka krav läraryrket ställer, och hur lite insikt det ofta finns kring detta hos gemene man. Jag, som under min korta tid i yrket, har lagt ned oerhört mycket tid på att konstruera material och prov kan skriva under på ett varenda ord. Även Johan Kant bloggar intressant om läraryrkets utmaningar, även om jag fortfarande inte känner igen bilden av förskollärares och fritidspedagogers förnumstiga attityd mot högstadielärare. Inte helt oväntat uppskattas dock just den ingången av Zoran Alagic.

Den ansträngning och den intellektuella utmaning som läraryrket innebär blev omedelbart väldigt tydligt för mig, som undervisar vuxna på motsvarande högstadienivå. Särskilt påtaglig har den kanske varit denna termin, då det mesta har gått i fel riktning när det gäller schema, storlek på på grupper och kursers sammansättning. Metaforen att hålla huvudet över vattenytan kom under den långa vintern till flitig användning.

Trots (eller borde jag skriva tack vare?) detta har jag under terminen kommit att förstå det djupt mänskliga i mötet med eleverna, och även i elevernas möte med ämnet, betydligt bättre. Det har rört sig om till synes svagpresterande elever som visar sig ha dyslexi och om till synes ointresserade elever som visar sig ha ett helsike privat med föga krafter över till pluggandet. Det har även rört sig om elever med kniven på strupen att klara sin högskolebehörighet på kort tid, och, mer glädjande, om  elever som blir medvetna om kunskaper och färdigheter som de inte visste att de hade. Vägen till de långsiktiga målen kom i ett slag flera terminer närmare, bara genom att kunskaperna blev sedda.

Ja, vuxenutbildningen har onekligen sina alldeles egna utmaningar. Hur snabbt kan en elev med stora svårigheter att uttrycka sig begripligt som inför mig, som har vant mig vid hennes muntliga och skriftliga framställan, ändå kan göra klockrena analyser av Karin Boye och Voltaire komma in på universitetet? Frågan har inget givet svar, utan här gäller det att få möjlighet att pröva sina vingar och se hur långt de bär. Vi gör det tillsammans.

Vi lärare har en oerhörd makt över våra elever. Hur vi väger deras förmågor och oförmågor, hur vi tolkar deras attityder och ageranden får stora konsekvenser för deras självbild och framtida utsikter. Att använda denna makt med insikt, empati och värme är ett av läraryrkets största utmaningar - oavsett hur gamla våra elever är.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, undervisning, lärare, läraryrket, dyslexi, empati