Jag har egentligen inte så stora synpunkter på texten; det framstår som mer nyanserat än mycket annat (vilket i och för sig inte är någon större bedrift i dagsläget). Det är till och med befriande att läsa någon som inser att vägen till en god kommunal skola rimligen bör vara kortare än den till en återförstatligad skola. Något jag reagerar mot är dock skribentens analys av "klimatet" i debatten, där beskyllningar om katedertyranni och batongviftande anses dugga tätt. Detta känner jag inte alls igen. Nu har jag inte full överblick, men beskyllningarna om dessa beskyllningar måste åtminstone vara betydligt mer frekventa än de påstådda beskyllningarna själva.
Som vanligt intresserar jag mig dock mest för de åsikter som rör undervisningens underhåll, och här säger Per T Olsson följande:
Detta är ett typexempel på hur journalister tar sig friheten att svepande utvärdera pedagogiska metoder utan att visa större insikt, i likhet med Zaremba själv. Det egna arbetets vara eller inte vara har jag redan diskuterat ganska utförligt på bloggen, så jag nöjer mig med att säga att det både finns risker och möjligheter. När det gäller teman och dess påstådda dimma vill jag dock invända mer utförligt.
Tanken med tematiska arbetssätt utgår från ett mycket klokt resonemang: Livet, där eleverna förväntas använda sina kunskaper, består inte av ämnen men väl av en rad olika teman. Liv och död, sorg, kärlek, mat, pengar, utanförskap - välj själv. Det finns därför ett värde i att arbeta tematiskt och ämnesövergripande, eftersom man då kan skapa en rik kontext för lärandet och ge eleverna möjlighet att använda sina kunskaper i mer autentiska situationer. Detta ökar också lärarens möjlighet att göra tillförlitliga bedömningar av hur väl eleverna har tillägnat sig kunskaperna, som kan användas i formativt syfte. Detta är helt i enlighet med exempelvis BFL, bedömning för lärande, som är kvalitetssatsningen i Borås Stad för att utveckla undervisningen i linje med modern forskning och beprövad erfarenhet.
Ovanstående är möjligen mer svårgreppat än "läs s. 46-70 i läroboken och lär dig fakta om X", men knappast flummigt. Arbetssättet står inte ens i konflikt med faktakunskaper, utan kan istället ses som en fördjupning och förlängning. Genom att förvänta oss att eleverna använder sig av kunskaperna i mer autentiska situationer höjer vi förväntningarna på dessa kunskaper, inte tvärt om.
Jag undervisar för egen del strikt inom respektive ämne, eftersom undervisningen organiseras så inom min verksamhet, men om jag fick höra att någon arbetade på det sättet skulle jag, med min ljusa människosyn, utgå från att läraren har ovanstående goda intentioner - inte från att personen i fråga är en karriärkåt reformpedagog.
Per T Olsson behandlar ämnet utifrån sitt perspektiv som journalist, med allt vad det innebär. Det är inte så mycket att förvånas över, även om det ständiga tyckandet kring lärare och undervisningsmetoder från personer utan utbildning inom området (nej - 20 poäng räcker inte oavsett vad du kallar det) börjar bli väldigt tröttsamt. Mer förbryllande - och upprörande - är det att läsa Zoran Alagics reflektion över artikeln.
LR:s pressekreterare instämmer här så till den milda grad att han citerar det mesta rakt av, förutom stycket där Per T Olsson argumenterar emot ett återförstatligande som lägligt nog utelämnas. Han ser öppningen att spela flumkortet, och spinner loss fullständigt i sin avslutning:
Att använda "pedagog" som ett skällsord var ett fenomen som jag introducerades för på Twitter härom veckan, och då var det också Zoran Alagic som höll i pekpinnen. Det framstår som helt obegripligt för mig, som identifierar mig med ordet "pedagog" lika lätt som med "lärare". Jag tolkar detta, för tolkningsutrymme lämnas onekligen, som att jag tillhör dem som ska bli föremål för denna utrensning. Förmodligen gör jag klokast i att snarast söka skydd mot den kommande inkvisitionen, med sina LR-formade brännjärn. En kateder att gömma sig bakom hade kanske inte varit så dumt ändå.
För att återgå till ett mer sansat tonläge så anser jag att vi inom lärarkollegiet gör oss själva en stor tjänst om vi slutar att använda "flum" och andra lika ointellektuella begrepp när vi diskuterar vår profession - det är ovärdigt och något som hindrar oss från att ta tillbaka den egentligen självklara rätten att förfoga över och utveckla diskussionen kring lärande och undervisning. Jag kastar gärna ordet "katederundervisning" - i dess båda betydelser - i samma soptunna.
Den pågående vinnarlösa femkampen mellan lärarfacken - i grenarna historiebeskrivning, misstänkliggörande, martyrskap, pajkastning och tvärsäkerhet - gynnar knappast vår sak heller, så det är inte utan frustration jag noterar att framstående representanter fortsätter att svinga stridsyxan. Jag vill gärna känna förtroende för samtliga som säger sig tala för lärarkollegiet, men nu har det varit alldeles för många droppar på alldeles för kort tid.
Läs även andra bloggares åsikter om skollyftet, merkateder, katederundervisning, flumskola, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, utbildning, skolan,
Jag har erfarenheter från alla utbildningstadier.
SvaraRaderaTyvärr är det så att den lärarutbildning vi haft ett tag nu inte alls håller måttet. Att de bärande idéerna bakom pedagogiken skulle vinna i dagens diskussion är uteslutet. Opinionen är väckt mot flumskolan och nu måste förändringar till.
Göm dig inte bakom katedern, undervisa från den!
Där illustrerades grenen "tvärsäkerhet" på ett effektivt sätt. Om det inte redan har framgått: Jag tävlar inte.
SvaraRaderaPå vilket sätt är kontruerade teman mer verkliga än konstruerade ämnen? För att förstå den "storhet" som livet och världen omkring oss är behöver vi skapa mindre enheter, men jag skulle akta mig för att påstå att de enheter jag väljer är riktigare eller viktigare än någon annans. Farligt blir det när vi låtsas att de enheter vi valt är sanna och inte en förenklande konstruktion, oavsett om vi kallar dem ämnen, områden, teman eller något annat.
SvaraRaderaHej Robert,
SvaraRaderaVill gärna delge tid ett svar jag skrev till en kommentar på blogginlägget du refererar till. Jag svarade Morrica som var osäker om jag menar att alla forskare inom pedagogik saknar intressant forskning:
"Givetvis inte. I polemikens namn spetsar jag till det. Pedagoger behövs nog lite varstans – och finns varstans. Och kan säkert vara förträffliga. Även forskare i pedagogik.
Problemet är när pedagog används liktydigt med lärare. I min värld är pedagogiken bara en del i lärarens grund. Utan ämneskunskaper, metodik och didaktik så står sig just pedagogen rätt slätt i klassrummet, föreställer jag mig.
I debatten och samtalet om skolan finns det från olika håll en syn på att alla är lärare som läst om läran om lärandet och om de processer som sker i lärandet. Och det är en viktig kunskap. Men det tycks vara en syn bland exempelvis en del förskollärar att man är lärare eftersom man läst pedagogik. Så ter det sig i diskussionen på en del bloggar och på nätet.
Uppenbart är att det finns ett stark behov av att lärarkåren i Sverige uppgraderas. Både genom utifrån kommande beslut och attitydförändringar, men kanske också att lärare gör sina röster tydliga och framträder i samtalet om skolan.
Och det behöver inte ske genom konfrontation och polemik, utan kanske mer utgående från lärares verklighet. Olika roller i skolan tydliggöras. Alla är inte samma, alla kompenser behövs om de finns på rätt plats."
Sedan tror jag nog Törestads budskap ovan här är värt att lyssna på och ta till sig.
@Anna
SvaraRaderaDet var klokt uttryckt, tycker jag. Min poäng var inte att tematisk undervisning nödvändigtvis är bättre i alla sammanhang, utan att den - liksom andra metoder - fyller sin funktion om upplägget är gemontänkt. Att välja den mest ändamålsenliga upplägget för undervisningen ska vara förbehållet oss lärare.
@Zoran Alagic
Tack för din kommentar, och för att du reder ut ditt resonemang så att de framstår som något mer begripligt. Jag håller helt med dig om att ämneskunskaper och de andra bitarna du nämner är minst lika viktiga som pedagogik - vem tycker egentligen annorlunda?
Jag ställer dock inte upp på din konstruerade motsättning mellan pedagoger och lärare. Varför skulle inte förskollärare kalla sig för lärare? De går nu en lika lång utbildning som lärare för lägre åldrar - givetvis med en annan inriktning. Om en förskollärare undervisar i exempelvis engelska på mellanstadiet är det naturligtvis helt olämpligt, men inte mer så än om exempelvis jag skulle ha det pedagogiska ansvaret i en förskolegrupp. Det senare exemplet är oerhört mycket vanligare än det förra, vågar jag påstå, och förskollärare förtjänar respekt för sitt yrkesutövande i precis samma utsträckning som grundskol- och gymnasielärare.
Du skriver sedan klokt om polemik och konfrontation inte nödvändigtvis är vägen, och att allas kompetenser är värdefulla förutsatt att de används rätt. Väl talat! Kontrasten mot tonen i ditt blogginlägg är påtaglig - och välkommen. Det finns en gräns för hur mycket man kan spetsa till sina resonemang utan att det går ut över substans och begriplighet.
Törestads budskap lämnar jag därhän. Inget jag har upplevt i yrket hittills ger mig anledning att diskvalificera mig själv eller min utbildning. Att många har intresse av utmåla oss nya lärare till syndabockar är knappast en nyhet för mig - det är bland annat därför den här bloggen existerar.
Polemik, som är destruktiv, blir det när ena parten inte går med på en grundförut-
SvaraRaderasättning:
Lärarutbildningen har varit dålig under en längre tid.
Följden har blivit att blivande lärare fått en undermålig och kravlös utbildning. Om vi är överens om detta, så kan väl alla generella omdömen utgå och vi kan koncentrara oss på huvudfrågan: Hur återfå en fungerande kunskapsskola?
Om alla lärare personligen ska ta åt sig
för att urvalet till lärarutbildningen varit svagt och utbildningen dålig blir diskussionen ju liksom fel.
Crw ska alltså inte tävla, utan bara öppna ögonen.
@Törestad
SvaraRaderaDet är ganska tydligt att vi inte kommer någonstans. Flumbegreppet framstår för mig som en lika tröstlös återvändsgränd i diskussionen som den om katederundervisning. Om vi hamnar där så är uppenbarligen inte steget långt till att anklaga varandra för att vara katedertyranner och flumpedagoger. Jag kan inte hindra dig eller någon annan från att skandera ut dessa hopplösa pejorativ, men förbehåller mig rätten att inte sälla mig till kören. Min uppfattning är som sagt att det är ovärdigt.
Jag har inga problem med att erkänna att den nuvarande lärarutbildningen har sina brister, men måste invända när jag hör påståenden om den som inte alls stämmer med mina egna erfarenheter. På samma sätt måste jag invända mot svepande uttalanden om att nya lärare inte har några ämneskunskaper och inte vet hur man undervisar.
Detta handlar inte om att ta åt sig, utan att göra sin röst hörd och försöka tillföra debatten de nyanser som helt uppenbart saknas. Jag avser att fortsätta med detta oavsett hur många gånger som jag myndigt blir ombedd att öppna ögonen; säkert finns det redan tillräckligt många andra som uttrycker exakt det du vill höra.
Bra.
SvaraRaderaFör mig leder bristfällig lärarutbildning (med låga antagningspoäng) lätt till ämnesokunniga lärare. Sådana enkla orsakssamband måste man vara överens om för att något bytande av åsikter ska vara fruktbärande.
Om vi nu är det, kan vi fortsätta diskussionen.
torestad.blogspot.com
@Törestad
SvaraRaderaVisst fanns det brister, främst i form av alldeles för låga krav men även i något fall undermålig ämnesfördjupning. Och visst var standarden på mina medstundenter inte alltid den bästa. Jag minns flera som hade hårresande språkbehandling, och för en blivande matematiklärare var "procent" ett okänt begrepp. Naturligtvis fyller inte tanken på att dessa personer ska undervisa kommande generationer mig med tillförsikt.
Det är benägenheten att vilja såga hela utbildningen - och som har gått den - vid fotknölarna som jag vänder mig emot. Det fanns trots allt möjlighet att lära sig en hel del - även om det inte krävdes. Jag känner mig personligen mer positiv till utbildningen nu efter ett par år i yrket än när jag just hade avslutat den.
Så visst, jag antar att vi är överens. Mitt blogginlägg var knappast avsett som ett brandtal till försvar för lärarutbildningen.
Jag tror också vi är överens i grunden.
SvaraRaderaDet jag menar är att en utbildning som släppte igenom de svaga studenter du beskrev måste kraftfullt ifrågasättas.
Diskussionen får fortsätta!
torestad.blogspot.com
Det finns en oerhörd fara i uppifrån konstruerade teman som inte tar hänsyn till vilken kompetens lärarna besitter och som ibland har en rent nonchalant syn på att saker kan effektiviseras och pengar sparas genom användning av tema som metod.
SvaraRadera@Anna, våra skolämnen har konstruerats under lång tid och frågeställningar kring hur vi lämpligen paketerar och presenterar kunskap har diskuterats utförligt. Jag håller med om kritiken att teman har konstruerats på ett ofta ytterst nonchalant sätt.
Just den här frågeställningen har jag behandlat utförligt i:
http://janlenander.wordpress.com/2011/04/18/nya-undervisningssatt-ska-inforas-med-kompetens/
Naturligtvis ska man inte arbeta tematiskt bara för sakens skull. Jag håller helt med om att det måste vara genomtänkt och ändamålsenligt, och framför allt något som lärarna själva tar initiativ till.
SvaraRaderaAtt man sågar lärarutbildningen vid fotknölarna vänder jag mig också emot men håller med om att det finns vissa brister. Men många som uttalar sig om att lärarutbildningen är dålig och saknar krav går efter hur den var för flera år sen. Kraven har ökat väsentligt. Tror få studenter upplever lärarutbildningen som kravlös och att man bara kan glida igenom den. Men det finns också en del som har andra förväntningar än vad uppdraget går ut på. Och det är inget lärarutbildningen har bestämt, utan utbildningspolitiken. Att låga antagningspoäng med automatik betyder att de som börjar där inte skulle vara duktiga eller under sin utbildning bli det, om man vill vara värderande, är också en myt. Det räcker inte med att vara skolbegåvad för att bli lärare, lika lite som det räcker med att vara disputerad för att bli lärarutbildare.
SvaraRaderaDen kritik som har framförts av t.ex. HSV, och utbildningspolitikerna är brist på forskningsanknytningen och på få disputerade lärare. Något som lärarkollektivet inte vill ha. Det vill ha mer didaktik och metod. Björklund har ännu inte visa att han vill att lärarutbildningen skall innehålla fler lärarledda seminarier.
Nej, man blir inte lärare genom att läsa pedagogik, inte heller får man någon inblick i hur det är att vara lärare. Inom lärarutbildningens inriktningar lär man sig så mycket mer än ämnet pedagogik.
Skolorna är en del av lärarutbildningen, speciellt de handledare som utses - lärarutbildare i praktiken kan man se dem som. Om studenterna inte lär sig hur man håller en undervisning är de också en del av det man ser som problemet. Man kan inte lära sig att bli lärare på ett seminarium utan framför en klass. Och när det gäller den delen har praktiken stor betydelse.
Om då lärarna ute på skolorna inte ser lärarutbildningen som annat än dålig, måste de räkna in sig själva.
Jag för min del ser oss alla vara styrda av samma politiska ordning och borde samarbeta istället för att göra ner varandra. Jag har stor respekt för lärarkollektivet och det arbete det gör och inser att mycket är de föremål för omständigheter. Jag skulle hoppas lärarkollektivet kunde ha samma respekt för oss lärarutbildare inom den teoretiska delen av utbildningen. Vi skulle tillsammans nå mycket längre då!
Vi kan lära av varandra!
Om ändå didaktikundervisningen hade synts på elevernas skolresultat. Jag tror mig veta att alltför många lärarstudenter fortfarande klappas in i en tillåtande,
SvaraRaderakravfri miljö, där foskning betraktas som något suspekt och ävenså teoretiska kunskaper. Didaktik är allt. Men de nuvarnde och f.d. lärarelever jag kommer i kontakt med menar att didaktiken nästan helt saknas.
Jag har blivit undrande över följande:
När lärarutbildningen dragit samman lektorer och adjunkter från universitet och högskola för att presentera något viktigt, väntar man sig fullödiga presentationer. Men ack, minismå bokstäver på overheads, mummel i mikrofoner och oklar information. Vid sådana tillfällen frågar man sig vad dessa lärarutbidare lärde sig ifråga om presentationsteknik och didaktik.
Jag tror, efter att läst några avhandlingar, att didaktik har blivit ett artificiellt område, där indivder rör sig som inte gärna defierar begrepp ordentligt, är misstänklsamma mot forskning, inte vill se lektorer i lärarrummet; kort sagt, är sig selv nok.
Låter som hårda ord. Skaka mig i min uppfattning!
När vi väl slagit fast hur illa det är, och öär överens om tillståndet, då kan vi gemensamt försöka skapa en lärarutbildning värd namnet.
SvaraRaderaJag tror att dialoger som denna är bra.
Törestad
SvaraRaderaDragit ner praktiktiden är inget som lärarutbildningarna har gjort på egen hand. Inte heller är det lärarutbildningarna som har bestämt att de är skyldiga att sända ut studenterna på VFU, men att kommunerna inte har samma skyldigheter att ta emot dem. Lärarutbildningen skall ju utbilda lärare och jag har inte hört någon som verkar inom den som skulle ha något emot att lärarna klarar sitt uppdrag. Tvärtom! Och iom den nya lärarutbildningen dras den ner några veckor till. Och praktiken är ju inte till för att visa vad man kan, utan att lära sig att kunna med teoretiska kunskaper i bagaget.
Det är till utbildningspolitikerna man skall vända sig först och främst. De verkar tro att det är möjligt att bli lärare endast med ämneskunskaper. Och att det räcker med egenskaper som behövs i många yrken som har att göra med människor.
Ja, dialoger är bra, men min erfarenhet är att alltför många inte lyssnar på det som kan lösa upp den bild som alltför oemotsagt har vuxit fram sen Lejonborg och Björklund och Folkpartiet började att skapa misstro mot lärares kompetens på olika nivåer och lärarutbildningen.
Du skriver:
SvaraRadera"Och praktiken är ju inte till för att visa vad man kan, utan att lära sig att kunna med teoretiska kunskaper i bagaget"
Här, mitt i meningen, blir allt åt snömoshållet för mig.
Och kunskaper i bagaget? Incheckat lite vid sidan om, kanske?
Ni har en intressant diskussion. Jag vill inflika att jag under lärarutbildningen faktiskt lade ned betydligt mer tid på studierna än när jag pluggade företagsekomoni på en utbildning med relativt höga intagningspoäng. Detta eftersom det under kurserna inte endast var en mastodonttentamen att klara av utan en mängd olika uppgifter och rapporter skulle lämnas in. Samtidigt vet jag att många utnyttjade de talrika grupparbetena och torftiga seminarieexaminationerna där det räckte att öppna munnen för att få godkänt till max för att minimera arbetsbördan. Man kanske kan tala om höga förväntningar men låga krav; förhoppningsvis har det blivit lite bättre sedan jag lämnade utbildningen för två år sedan.
SvaraRaderaAtt lärarutbildningen skulle sakna fokus på didaktik och aktuell forskning känner jag inte alls igen, då dessa var tydliga stråk under hela utbildningen. Detta kan kanske ses som ett kvitto på det Monica säger; att utbildningen redan har blivit bättre jämfört med för en rad år sedan. Eventuella effekter på elevernas resultat dröjer naturligtvis - det är ofrånkomligt - samtidigt som det finns gott lärare med många år i yrket som också ansvarar för kunskapsutvecklingen hos våra unga.
Vi kanske borde börja diskutera hur lång lärarutbildningen ska vara? Allt tycks vara för lite när den kritiseras: för lite ämneskunskaper, för lite didaktik, för lite forskningsanknytning, för lite praktik. Kommer vi någonsin ha den goda lärarutbildningen, eller kommer vi alltid att sucka och säga att den var bättre förr?
Törestad
SvaraRaderaSå det kan bli. Snömos gillar vi inte :-) Vad jag menar är att praktiken inte fungerar som typ någon examination av vad man lärt sig på den teoretiska delen. Man lär sig att planera undervisning, genomföra och utvärdera den i en verklig situation. För även om man lär sig PGU i teorin är det inte säkert att man fixar det när man skall göra det utan stöd från handledarna.
Lärarutbildningen skulle ju kunna ha inslag av att "spela skola" under seminarierna, men det blir en konstlad typ av övande. Det krävs något helt annat att stå inför en klass med verkliga människor.
crw
SvaraRaderaMitt förslag är att studenterna får vara ute i praktiken under ett år innan de får ut sin examen och sin legitimation. Istället för att först få ut examen och sen göra ett prövår som "examineras" av rektorerna. Jag är rädd för att det annars blir en godtycklighet. Lärarutbildningen har gemensamma kriterier och de är inte upplagda efter om någon passar in i en speciell skola eller med speciella kollegor. Då blir lärarutbildningen längre.
För övrigt behöver inte utbildningen bli längre, men innehålla fler lärarledda seminarier.
Du har rätt.
SvaraRaderaJag skulle vilja säga att det som främst behövs i en lärares personlighet är en förmåga att förbli sig själv och att vara lite skådespelare.
Låter lite absurt, men så är läraryrket!
Det var väldigt vilken sansad debatt som trots allt kunde uppstå som resultat av det här ytterst provocerande inlägget. Jag är verkligen ytterst nyfiken på varför Robert Walldén väljer att kasta sig över LR. Vad är drivkraften att ge sig på det lilla fackförbundet som bara vill ta tillbaka orden och problemformuleringsrättigheterna till sina medlemmar? Är det inte ganska avskyvärt att alla andra ska ha åsikter om ämneslärarnas arbete så att en majoritet av deras röster blir tystade.
SvaraRaderaEtt fackförbund måste måna om medlemmarna o c h den grund verksamheten vilar på.
SvaraRaderaEtt av förbunden är sämre på det. Det stora är för stort, det lilla för litet.
@Monika
SvaraRaderaDet låter klokt, en sådan lång praktikperiod borde genomgås innan man hämtar ut examen. Något som störde mig under lärarutbildningen var att praktikperioderna alltid kändes väldigt korta, särskilt när jag ofta pådyvlades undersökande uppgifter av olika slag som kom i vägen för förutsättningarna att leda undervisning och delta i lärarlagsarbete på ett så autentiskt sätt som möjligt.
@Bombadill
Om jag verkligen hade velat "ge mig på" LR hade jag formulerat mig betydligt mer spetsigt än så här - den kapaciteten finns. Att LR "bara" vill det du beskriver är långt ifrån självklart i inlägget jag länkade till, för mig och för många andra (även vissa LR-medlemmar). Att meningsmotståndare automatiskt vill göra mig till en LF-representant, en ondsint sådan i vissa fall, säger en del om hur låsta positionerna har blivit.
Vad jag ville ha ut ur mitt inlägg var en mer nyanserad debatt - och som du själv konstaterar fick jag just det.
Här sitter förskollärare och bloggar så förnumstigt om problem på högstadiet och hävdar att bara vi gjorde som de så skulle allt bli bra. LF har stövlat runt väldigt och haft mycket åsikter om verksamheter där deras medlemmar är i solklar minoritet. Positionerna är låsta eftersom ämneslärarna står med ryggen mot väggen tillbakapressade av alliansen LF/SKL. När ens yrkesidentitet är på väg att upplösas av den stora fackföreningen så upplevs de och deras allierade som rent ondsinta.
SvaraRaderaNär det gäller andras inblandning i ämneslärarnas yrke så behövs inte mer nyanserad debatt utan det som behövs är en kamp för att få de som inte är berörda att sluta lägga sig i.
Du har rätt Bombadill!
SvaraRaderaIbland låter det som om den övergångsrit som lärarutbildningen betraktas som (ut kommer lärare! hepp!) skapar individer som kan undervisa i allt från hemslöjd till kvantfysik. Undervisningens viktigaste element är ju innehållet. Didaktiken nuförtiden har jag mest erfarit genom lärarstudenter och lärarutbildningsavhandlingar.
Inga roliga upplevelser!
FÖRRESTEN...
Är det någon som läser avhandlingarna från lärarutbildningarna????
Bombadill
SvaraRaderaJag kan förstå din känsla om inblandning i andras yrken. Det är för mycket tyckande från alla håll och kanter.
För övrigt är jag inte med i LF eller LR, så den "fighten" håller jag mig utanför.
Törestad
SvaraRaderaJag gör det i mån av tid och intresse.
@Bombadill
SvaraRaderaVar bloggas det om detta? Jag känner inte igen beskrivningen av debattläget. Och hur många högstadielärare har Lärarförbundet egentligen jämfört med Lärarnas Riksförbund? Det vore intressant med lite statistik bland alla svepande uttalanden.
Jag håller med om att inblandning i andras yrken är bör beivras, men det ska inte heller krävas LR-märkta perspektiv och åsikter för att få tillträde till debatten.