Björklund - en självutnämnd expert bland många

I ett från lärarhåll rikligt uppmärksammad inlägg skriver Jan Björklund om skadliga effekter av självständigt arbete, och hur lösningen är att lärare istället ska stå vid katedern och orera som på den gamla goda tiden.

Till att börja med så ska det medges att Björklund har en del viktiga poänger i det han skriver. Det är helt säkert så att mycket fokus på eget arbete kan missgynna elever med svag motivation och som kommer från studieovana miljöer, genom att de väljer den enklaste vägen och ägnar sig åt självständigt icke-arbete. Det är också svårt för många elever att ta ett stort ansvar för den egna lärandeprocessen i form av egen planering och utvärdering av det som ska genomföras. Visst är det viktiga kompetenser att kunna planera och utföra uppgifter på egen hand, men detta måste vägas mot de övriga kunskapsmål som eleven förväntas uppnå.

Felet Jan Björklund gör är som vanligt att han målar verkligheten i svart och vitt. En lärandemiljö där eleverna lämnas vind för våg av läraren att bäst de kan inhämta kunskaper ställs mot Björklunds rosenskimrande nostalgi, där lektionerna istället helt upptas av att läraren metodiskt förmedlar kunskaper till eleverna vid katedern. Verkligheten är, som vanligt, något mer nyanserad.

Precis som Janis på Metabolism uttrycker kan det naturligtvis istället vara så att läraren tar för mycket tid i anspråk med att tala till hela klassen. Många elever har svårt för att undervisas i helklass, och för mindre motiverade elever kan lärarens prat bli ett brus i bakgrunden som i värsta fall stör mer intressanta aktiviteter som att prata med kompisen och kolla Facebook i mobilen. Att ha en dialog med klassen låter onekligen fint, men i praktiken kan det vara så att man har en dialog endast med de 4-5 elever som är mest intresserade, eller mest angelägna att upprätthålla fasaden av intresse.

Att ha genomgångar i helklass har trots sina brister sin plats i undervisningen. Jag måste ge eleverna vissa verktyg för att de ska ha möjlighet att uppnå kunskapsmålen. Genrekunskap, lässtrategier och insikt i grammatiska strukturer tillhör det som jag som språklärare ska bibringa mina elever, för att nämna några exempel, och helklassundervisning kan vara ett lämpligt sätt att börja. Vi får dock aldrig glömma att det är genom aktiv handling som eleven på allvar erövrar denna kunskap. Tiden för eleverna att göra kunskapen till sin egen är den mest värdefulla, och ska inte i onödan upptas av pratglada pedagoger.

Nu är det också så lyckligt att man som lärare inte bara har att välja mellan katederundervisning och enskilt arbete. Bland det mest värdefulla man kan göra som lärare är att få eleverna att se på varandra som resurser, och mycket gott finns att säga om att låta dem tackla utmaningar tillsammans. Det finns också stora möjligheter att använda IKT för att utanför klassrummet inhämta kunskap, sprida idéer och skapa intresse; vad sociala medier och lärplattformar kan innebära för undervisningen har vi bara sett början på.

Jan Björklund har naturligtvis all rätt till sina åsikter om skola och undervisning, liksom alla de miljontals andra självutnämnda experterna i vårt land som självsäkert uttalar sig utan att ha verklig insikt. Problemet är att Björklund sitter på en post där han kan ställa till verklig och långvarig skada.

Att planera bra lektioner, oavsett hur de disponeras, tar tid så därför vore det mer fruktbart att ägna sig åt att förbättra arbetsvillkoren för oss istället för att berätta hur vi ska undervisa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skola, skolan, utbildning, Jan Björklund, undervisning, katederundervisning, IKT, lärande, motivation