Vad vi kan lära oss av Klass 9A

Då var serien slut, i alla fall för den här gången. Inte helt oväntat framställdes projektet som en stor succé; det välregisserade öppnandet av betygen blev rena julafton. På det hela taget var avsnittet det mest sentimentala jag har sett sedan de sista tre kvarten av Sagan om konungens återkomst.

Det är naturligtvis på sin plats att gratulera eleverna och pedagogerna till att så många resultat förbättrades under terminen. Bra jobbat! Jag hoppas att det håller i sig, och leder till en varaktig positiv förändring i dessa unga människors liv.

Jag har i mina tidigare inlägg på denna blogg varit minst sagt sparsam med att berömma serien. Övertydlig dramaturgi, överfokusering på superpedagogerna, fascistiskt präglad handledning och oklarhet kring vad som faktiskt åstadkom dessa förbättringar är och förblir bestående intryck av produktionen. Något jag inte har behandlat så utförligt är den enorma betygshetsen; om eleverna någonsin fick lära sig att kunskaper har ett värde oavsett vilken stämpel som sätts på dem klipptes det sannerligen bort.

Trots allt detta tänkte jag att det kan vara på sin plats att avrunda med ett inlägg med några punkter om vad vi faktiskt kan lära oss av serien.

Läraren: Ja, visst är det så att läraren är viktig. Lärarens engagemang, ämneskompetens och förmåga att bygga upp förtroendefulla relationer är av högsta betydelse för elevernas prestationer. Detta har illustrerats av serien, på ett väldigt onyanserat sätt kan tilläggas. Att så mycket av kritiken har riktats mot oss nya lärare uppfattar jag fortfarande som djupt orättvist, men visst har det betydelse vilka det är som lämnar lärarutbildningen med sin examen.

Att som Stavros lägga skulden på högskolorna är dock en grov förenkling; mer betydelsefullt än utbildningens utformning är förmodligen vilka som alls söker sig dit. Under min egen utbildning fanns många personer som jag fick djup respekt för, men även ett stort antal hopplösa fall: personer med noll intresse för utbildningen, personer med usla förkunskaper, personer med total oförmåga att samarbeta och fokusera på en uppgift osv. Dessa personer finns förmodligen nu ute på landets skolor. Läraryrkets status måste höjas så att rätt personer söker sig dit, och frågan är om Klass 9A kan bidra till det. Jag har mina tvivel.

Samtidigt är det så att även bra lärare behöver goda arbetsvillkor för att lyckas. Klyftan mellan vad som bör göras och det som faktiskt görs kan vara stor även för en erfaren lärare, och för att överbrygga den krävs det pedagogiskt ledarskap och inte minst tid för uppföljning, dokumentation och planering. Goda lektioner växer inte på träd, utan måste planeras noggrant utifrån den aktuella elevgruppens förutsättningar. Administrativa uppgifter och meningslösa konferenser är stora tidstjuvar här.

Handledning är en viktig del av att utveckla sin kompetens som lärare. Jag kände mig själv aldrig särskilt nöjd med den jag själv fick under utbildningen. Det berodde delvis på för många ovidkommande uppgifter från högskolan som begränsade min möjlighet att delta i lärarlagen på ett autentiskt sätt, men också på att handledarna var outbildade eller inte tog sitt uppdrag på särskilt stort allvar.

Istället för att hyra in ambulerande superpedagoger tror jag att lärare på skolorna kan sköta handledningen sinsemellan. Det finns gott om belägg för att undervisning kan utvecklas genom att lärare regelmässigt observerar sina kollegers lektioner och kommer med gensvar. För att detta ska fungera krävs det dock en organisation och beredskap för att täcka upp med vikarier, vilket alltför ofta saknas.

Gemensamt ansvar: Att eleverna når målen är allas ansvar. En närvarande pedagogisk ledare (oftast rektor) och sammansvetsade lärarlag som arbetar fokuserat för elevens bästa är nödvändig för goda resultat. För att detta ska fungera behövs det en god organisation och - återigen - tid för att fokusera på det väsentligaste.

Positiva förväntningar: Även om det inte är så enkelt som att höja ribban är det oerhört viktigt att lita på att eleven vill och har förmågan att lära sig. Få saker är så förrädiska som föreställningar om "svaga" och "lata" elever; de har en tendens att fortplantas och förfölja  under många år. Att istället sakligt fokusera elevens prestationer och bygga upp pedagogiken kring hur de ska förbättras är kärnan i det pedagogiska uppdraget.

Är detta något nytt?

Nej, dessa principer är kända av de flesta. Det är implementeringen som är svår, och frågan är om Klass 9A har bidragit med så mycket klarhet i sin överförenklade dramaturgi. Hel klart är dock att eleverna förtjänar bra lärare, men gör skolorna det som arbetsplatser betraktade? Nu har lärarnas förmåga, eller brist på densamma, att göra ett bra arbete behandlats så ingående i debatten att det räcker för ett tag. Det är hög tid att börja diskutera förutsättningarna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Klass 9A, utbildning, pedagogik, skoldebatt, skola, betygshets, lärare