Svischande pekpinnar i Klass 9A

Att bänka sig framför Klass 9A efter en frustrerande och odrägligt stressig inledning på arbetsveckan får nog klassas som dålig självbevarelsedrift. Och visst gällde det att huka sig i soffan när pekpinnarna kom svischande i strid ström. Förvisso kunde Johnny, den unga machokillen till mattelärare, vinna mycket på att tona ned sin stil en aning men det var väl magstarkt att se honom nergjord i grunden av Gunilla Hammar Säfström för att sedan bli klappad på huvudet av Stavros Louca. Som lärare har jag ofta fått höra att man ska sätta upp mål som är utmanande men ändå fullt nåbara, och kravet att helt omdana sin personlighet kan inte beskrivas som ett sådant.

Stavros Loucas och Gunilla Hammar Säfström är säkert oerhört skickliga, men lösningen på problemen i skolan är inte att alla blir som dem. Det måste finnas utrymme för en mångfald av sätt att vara en skicklig pedagog på, som speglar den mångfald vi ser bland eleverna. Jag hoppas att serien snart lämnar "gör si och gör så"-stadiet och istället intresserar sig för de principer som ligger till grund för en god undervisning. Det kan inte bara handla om att lärarna ska veta hut, så att de mer effektivt kan lära eleverna detsamma.

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogik, skola, klass9A, utbildning, lärare