Då var den första fullständiga undervisningsveckan avklarad, en hektiskt sådan minst sagt. En mängd nya elever och några gamla, ett par tunga nya kurser, senfärdig planering med vabbande kolleger, och ett, ska vi säga, generöst proportionerat schema som garanterar att jag inte behöver lida av sysslolöshet och tristess fram till juni. Möjligen sömnbrist dock, att börja lektioner kvart över åtta är verkligen inte min kopp te. Jag kan även konstatera att tekniken inte riktigt har varit med mig till en början. Lite högt blodtryck ett tag blev det när jag märkte att jag även denna gång hade begåvats med salar där projektorerna inte fungerar som de ska, men detta avhjälptes snabbt.
Det tar på krafterna, alla dessa möten med tidigare obekanta människor som radas upp vid terminens början. Läraryrket kommer nog alltid att vara något av en utmaning för mig, som inte direkt är känd för att vilja stå i centrum. Samtidigt är det ett yrke som ger mig väldigt mycket; att dagligen få träffa människor från världens alla hörn med sina vitt skilda bakgrunder ser jag som ett privilegium. Av alla dessa olika erfarenheter, perspektiv och livshistorier finns mycket att lära, samtidigt som jag hela tiden stärks i min övertygelse att det finns så mycket mer som förenar än som skiljer åt.
Läs även andra bloggares åsikter om skolan, utbildning, terminsstart, mångkultur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar