Därför är betyg på lärare en dålig idé

I dagens SvD, den 4/1, delar Maud Olofsson med sig av sina tankar kring hur Centerpartiet ska repa sig efter det skrala valresultatet. Precis som Niklas Dougherty konstaterar förs väldigt lite av substans fram, och de få konkreta förslagen bådar inte väl för partiets framtid. Maud Olofsson argumenterar bland annat för att elever ska kunna sätta betyg på lärare, som ett led i att värna deras rätt att lämna skolan med godkända kunskaper. Detta resonemang är så fel att det är svårt att veta var man ska börja för att bemöta det.

För det första kan det vara bra att ha klart för sig vad betyg är. Att sätta betyg är myndighetsutövning, att i slutet av en genomförd kurs som lärare bedöma hur de kunskaper eleverna har visat står sig mot de nationella mål som uttrycks i kursplanerna. Utifrån denna bedömning sätts ett betyg som sedan eleven använder för att söka vidare utbildningar. Denna sorteringsfunktion är betygets enda, och oavsett hur många bokstäver som ingår i betyg, och hur många steg det finns, ger det väldigt lite kvalitativ information om vilka kunskaper en elev har med sig.

Att åstadkomma en god undervisning handlar inte om att sätta betyg, för betyg kan i sig aldrig leda till fortsatt lärande. För att gå vidare i sin kunskapsutveckling behöver inte eleverna betyg på det de åstadkommer, utan gensvar, både muntligt och skriftligt, som beskriver förtjänster och förbättringsområden och, allra viktigast, vad eleven behöver göra för att gå vidare i sitt lärande. Denna information kan aldrig någonsin rymmas i betyg, tvärt om finns det forskning på att genomtänkta kommentarer från lärare utan åtföljande betyg ger bättre resultat. Av denna anledning är det alltid lika förbryllande att läsa om hur politiker anser att betyget ger den bästa och tydligaste informationen om elevens kunskaper.

Naturligtvis ska undervisningen vara föremål för granskning av eleverna. Är målen för kursen samt vad jag behöver göra för att uppnå dem tydliga? Får jag användbart gensvar på det jag gör? Får jag tillräckliga möjligheter att utveckla mina kunskaper, och att visa vad jag kan? Detta är centrala frågor som varje elev bör få tillfälle att formulera och svara på. Det kan ske genom enkäter, individuella samtal med läraren, diskussioner i grupp osv - allt detta kan till skillnad från betyg ge kvalitativ information till lärare och skolledning som kan användas för att förbättra verksamheten.

Utvärderingen av undervisningen ska med andra ord bedrivas i samma anda som den professionella läraren utvärderar och ger gensvar på elevernas kunskaper. Centralt är att det är just undervisningen som är i fokus för utvärderingen - inte läraren som person. Vad en elev “tycker” om en lärare är lika ointressant som vad en lärare “tycker” om en elev - undervisningen och de kunskaper som den leder till ska fokuseras i skolan.

Jag är övertygad om att framgångsrika modeller för utvärdering av undervisning används på många skolor runtom i landet - kanske är det dags för Maud Olofsson och andra politiker med intresse för lyssna på den kompetens som finns inom det svenska skolväsendet istället för att komma med ogenomtänkta förslag som saknar stöd i forskning och bara kan fördumma debatten?

Läs även andra bloggares åsikter om skolan, utbildning, centerpartiet, Maud Olofsson, politik, skolpolitik, betyg