DN rapporterar idag om elevers attityder till skolmaten. Majoriteten säger sig vara nöjda, vilket tycks befogat om skolmaten ser ut som den gör på de skolor jag praktiserade på under lärarutbildningen. Jag slogs framför allt av att skolorna hade fräscha och varierade salladsbufféer, vilka tyvärr tycktes underanvändas av eleverna. Jag skulle dock vilja ifrågasätta varför risgrynsgröt fortfarande serveras regelbundet; en uppenbart impopulär maträtt som ingen vettig människa anser utgöra en fullgod måltid mitt på dagen.
DN efterfrågar minnen av skolmaten, och jag tänkte passa på att dela med mig av mina här.
Jag gick i skolan på en liten ort där maten serverades med en generös dos moralism. Man skulle tänka på de stackars barnen i Afrika, äta av allt och framför allt äta upp allt. Det hela blev väldigt ångestfyllt för mig, eftersom jag avskydde kokt potatis till den grad att jag fick kväljningar av dem (detta gäller för övrigt fortfarande), och min tallrik besudlades av sådana var och varannan dag. Att ta för sig själv var det inte tal om, åtminstone inte på låg- och mellanstadiet, så det var till att tacksamt ta emot det de barska mattanterna behagade sleva upp.
Det fanns möjlighet att slänga mat man inte ville äta upp, dock förenat med uppenbar risk för snipiga kommentarer och åthutningar. Hinken där resterna slängdes fanns nämligen under en bänk där mattanterna uträttade sitt värv. Vid ett tillfälle var det en ganska ansenlig mängd jag ville göra mig av med, och jag tänkte att jag skulle utföra mitt dåd snabbt och diskret. Jag smög raskt in vid bänken, och skrapade hastigt av resterna i hinken. Det plumsade dock misstänkt från denna, och jag började ana oråd. Mycket riktigt visade det sig vara fel hink jag använde; matresterna hade hamnat i nyblandad juice.
Detta uppdagades naturligtvis kvickt. Jag fick tio sekunder på mig att lämna området.
Läs även andra bloggares åsikter om skolmat, skolan, barndomsminnen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar