Google Docs win, Open Office fail

Mycket gott finns att säga om Open Office. Som trogen Ubuntu-användare var Writer länge mitt förstahandsval för ordbehandlare, och jag glädjer mig över att programsviten numera är standard på min arbetsplats. Igår påmindes jag dock om varför jag aldrig har fastnat för Impress som presentationsverktyg. En kollega lyckades inte få till listor som visades punkt för punkt i sin presentation, och eftersom jag ganska oförtjänt har fått en stämpel på mig som IT-guru vände han sig till mig.

Vad som är så enkelt som att högerklicka på ramen för listan i Google Docs och klicka på "stegvis visning" visade sig vara ett komplicerat företag i Impress, och det krävdes mycket letande i obskyra menyer och till slut en Google-sökning för att jag skulle komma fram till hur det skulle gå till:

• Högerklicka på rutan med tabellen
• Välj ”Anpassad animation”
• Tryck ”lägg till” och välj effekt.
• Högerklicka på animationen och välj ”Effektalternativ”
• Välj fliken ”Animerad text"
• Välj ”Grupptext – efter stycken på nivå 1”

Inte helt uppenbart, och ett typexempel på hur Open Office ibland gömmer viktiga funktioner. Jag menar, hur ofta vill man inte att punkterna ska visas en i taget? Jag vet inte om uppkomlingen Libre Office är bättre när det gäller detta, någon läsare som vet?

Hur som helst har jag stärkts i min uppfattning att Google Docs är ett förträffligt verktyg att använda för att enkelt skapa presentationer och andra dokument i undervisningen, och en räddning för mig som föredrar när den vita tavlan förblir vit.

Läs även andra bloggares åsikter om Google Docs, Open Office, Libre Office, öppen källkod, skola, undervisning, IT, IKT, webb

Ubuntu vinner igen

Idag orkade jag äntligen gå och hämta ut min nyinköpta skanner som har väntat på mig hos postombudet hela veckan.  Eftersom stödet för skannrar inte har varit det bästa i Ubuntu var jag helt inställd på att behöva använda Windows för att använda den, vilket går an eftersom Windows 7 finns både på min netbook och på sambons bordsdator.

Jag började den plågsamma installationsprocessen på min netbook, med extern dvd-enhet och hela baletten, och när det väl var färdigt vägrade Canons eländiga programvara att fungera. När jag istället installerade en nyare version via Canons sajt så var den inte kompatibel med drivrutinen. Jag testade att installera programmet från cd-skivan igen, och blev återigen informerad om att programmet inte kunde startas. Jag tackade innerligt för upplysningen, och gav upp.

Så jag satte mig vid sambons dator och upprepade processen. Den gick snabbare denna gång, och sedan fungerade både skannern och programvaran, i alla fall nödtorftigt. Programmet är nämligen ett riktigt missfoster. Det hela tog tre kvart ungefär.

Tanken slog mig att jag borde testa skannern i min Ubuntu-dator för skojs skull. Inget hände när jag kopplade in den, men efter en snabb titt på Google såg jag att Ubuntu visst hade stöd för skannern genom ett par enkla kommandon. Det återstod bara att sätta igång det förinstallerade och föredömligt lättanvända programmet Simple scan, och konstatera att skannern fungerar hur bra som helst. Tiden för detta översteg inte tio minuter.

Detta exempel illustrerar varför jag älskar Ubuntu. I regel är det bara att plugga in de tillbehör man vill använda, utan något krångel med cd-skivor och drivrutiner - plug n play som det borde vara. I de fall där man stöter på problem går det i regel att snabbt hitta en lösning. Att de ofta står i kommandoform kan tyckas avskräckande, men det är faktiskt bara att starta kommandotolken och klippa och klistra. Att veta ungefär vad det är man sysslar med är dock, som i de flesta sammanhang, ett klart plus.

Nästa gång börjar jag med att testa Ubuntu.

Läs även andra bloggares åsikter om Ubuntu, Linux, Windows, Öppen källkod

Inköp av surfplatta - en fråga om när

Att läsa Ars Technicas recension av Samsung Galaxy Tab gör mig inte mindre sugen på att köpa en surfplatta. Min HTC Desire har gett mig blodat tand när det gäller att pekskärmssurfa, och nu när jag har börjat konsumera både tidningar och böcker i digital form skulle en surfplatta helt klart fylla sin funktion. Eftersom jag är anhängare av öppen källkod och vägrar att låsa mig till en viss mjukvara är en Android-platta det mest realistiska alternativet.

Samsung Galaxy Tab verkar visserligen vara långt ifrån perfekt, med en mjukvara som inte är helt anpassad för formatet, men är ändå först med att visa på potentialen hos Android på surfplattor. Som recensionen påpekar är det dock förmodligen klokast att vänta ett tag innan man slår till eftersom en myriad av Android-plattor väntas nå marknaden inom kort med den kommande versionen av operativsystemet - vassare och mer platt-vänliga Honeycomb.

Jag är själv väldigt nyfiken på vad HTC kommer att åstadkomma med sin HTC Scribe. Plattan är inte mycket mer än ett rykte hittills, men min respekt för företaget är skyhög efter att ha njutit av fantastiska HTC Desire sedan i våras. En HTC-platta blir således automatiskt väldigt intressant, eftersom företaget som inget annat har visat att storverk kan utföras med Android som bas.

Ett annat väldigt intressant rykte rör en Ubuntu-bestyckad platta från en icke namngiven utvecklare. Ubuntu har i flera år nu varit mitt förstahandsval när det gäller operativsystem, och gränssnittet Unity, som det satsas stort på nu, är som gjort för pekskärm. Ubuntu är oerhört kraftfullt i förhållande till Android som operativsystem, men frågan är hur programvarorna kommer att anpassas och vilket stöd som kan väntas från utvecklare. Här har Android ett stort försteg.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen de närmaste månaderna, och mycket av intresse kommer säkert att rapporteras redan denna vecka med tanke på att CES drar igång imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om Android, surfplatta, tablet, Ubuntu, HTC, CES