Urholkande droppar och försvunna nyanser

Per T Olsson på Sydsvenskan prisar idag Zaremba för det sätt han har fått fart på debatten om skolan. Synd bara att riktningen blev så fel, säger jag som inte har imponerats lika mycket. Att Per T Olsson inte har tagit hänsyn till min kritik kan jag, i all ödmjukhet, stå ut med, men hur är det med de omfattande faktafel som bland andra Lärarlistan har fört till ljuset?

Jag har egentligen inte så stora synpunkter på texten; det framstår som mer nyanserat än mycket annat (vilket i och för sig inte är någon större bedrift i dagsläget). Det är till och med befriande att läsa någon som inser att vägen till en god kommunal skola rimligen bör vara kortare än den till en återförstatligad skola. Något jag reagerar mot är dock skribentens analys av "klimatet" i debatten, där beskyllningar om katedertyranni och batongviftande anses dugga tätt. Detta känner jag inte alls igen. Nu har jag inte full överblick, men beskyllningarna om dessa beskyllningar måste åtminstone vara betydligt mer frekventa än de påstådda beskyllningarna själva.

Som vanligt intresserar jag mig dock mest för de åsikter som rör undervisningens underhåll, och här säger Per T Olsson följande:

"När tioåringar får i uppgift att ”forska” på egen hand, när ämnen försvinner i den dimma som kallas ”tema” och när lärarna reduceras till handledare säger det sig självt att det konkreta lärandet blir lidande."

Detta är ett typexempel på hur journalister tar sig friheten att svepande utvärdera pedagogiska metoder utan att visa större insikt, i likhet med Zaremba själv. Det egna arbetets vara eller inte vara har jag redan diskuterat ganska utförligt på bloggen, så jag nöjer mig med att säga att det både finns risker och möjligheter. När det gäller teman och dess påstådda dimma vill jag dock invända mer utförligt.

Tanken med tematiska arbetssätt utgår från ett mycket klokt resonemang: Livet, där eleverna förväntas använda sina kunskaper, består inte av ämnen men väl av en rad olika teman. Liv och död, sorg, kärlek, mat, pengar, utanförskap - välj själv. Det finns därför ett värde i att arbeta tematiskt och ämnesövergripande, eftersom man då kan skapa en rik kontext för lärandet och ge eleverna möjlighet att använda sina kunskaper i mer autentiska situationer. Detta ökar också lärarens möjlighet att göra tillförlitliga bedömningar av hur väl eleverna har tillägnat sig kunskaperna, som kan användas i formativt syfte. Detta är helt i enlighet med exempelvis BFL, bedömning för lärande, som är kvalitetssatsningen i Borås Stad för att utveckla undervisningen i linje med modern forskning och beprövad erfarenhet.

Ovanstående är möjligen mer svårgreppat än "läs s. 46-70 i läroboken och lär dig fakta om X", men knappast flummigt. Arbetssättet står inte ens i konflikt med faktakunskaper, utan kan istället ses som en fördjupning och förlängning. Genom att förvänta oss att eleverna använder sig av kunskaperna i mer autentiska situationer höjer vi förväntningarna på dessa kunskaper, inte tvärt om.

Jag undervisar för egen del strikt inom respektive ämne, eftersom undervisningen organiseras så inom min verksamhet, men om jag fick höra att någon arbetade på det sättet skulle jag, med min ljusa människosyn, utgå från att läraren har ovanstående goda intentioner - inte från att personen i fråga är en karriärkåt reformpedagog.

Per T Olsson behandlar ämnet utifrån sitt perspektiv som journalist, med allt vad det innebär. Det är inte så mycket att förvånas över, även om det ständiga tyckandet kring lärare och undervisningsmetoder från personer utan utbildning inom området (nej - 20 poäng räcker inte oavsett vad du kallar det) börjar bli väldigt tröttsamt. Mer förbryllande - och upprörande - är det att läsa Zoran Alagics reflektion över artikeln. 

LR:s pressekreterare instämmer här så till den milda grad att han citerar det mesta rakt av, förutom stycket där Per T Olsson argumenterar emot ett återförstatligande som lägligt nog utelämnas. Han ser öppningen att spela flumkortet, och spinner loss fullständigt i sin avslutning:

"Ge oss skolan åter. Den har usurperats av pedagoger utan insikt i skolans kunskapsuppdrag. Nu måste lärare och medborgare hjälpas åt att ta skolan åter från kommunala makthavare, från fixerade vinstmaximerare och från verklighetsfrämmande pedagoger."

Att använda "pedagog" som ett skällsord var ett fenomen som jag introducerades för på Twitter härom veckan, och då var det också Zoran Alagic som höll i pekpinnen. Det framstår som helt obegripligt för mig, som identifierar mig med ordet "pedagog" lika lätt som med "lärare". Jag tolkar detta, för tolkningsutrymme lämnas onekligen, som att jag tillhör dem som ska bli föremål för denna utrensning. Förmodligen gör jag klokast i att snarast söka skydd mot den kommande inkvisitionen, med sina LR-formade brännjärn. En kateder att gömma sig bakom hade kanske inte varit så dumt ändå.

För att återgå till ett mer sansat tonläge så anser jag att vi inom lärarkollegiet gör oss själva en stor tjänst om vi slutar att använda "flum" och andra lika ointellektuella begrepp när vi diskuterar vår profession - det är ovärdigt och något som hindrar oss från att ta tillbaka den egentligen självklara rätten att förfoga över och utveckla diskussionen kring lärande och undervisning. Jag kastar gärna ordet "katederundervisning" - i dess båda betydelser - i samma soptunna. 

Den pågående vinnarlösa femkampen mellan lärarfacken - i grenarna historiebeskrivning, misstänkliggörande, martyrskap, pajkastning och tvärsäkerhet - gynnar knappast vår sak heller, så det är inte utan frustration jag noterar att framstående representanter fortsätter att svinga stridsyxan. Jag vill gärna känna förtroende för samtliga som säger sig tala för lärarkollegiet, men nu har det varit alldeles för många droppar på alldeles för kort tid.

Läs även andra bloggares åsikter om skollyftet, merkateder, katederundervisning, flumskola, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, utbildning, skolan,

Spotify väl värt att betala för

Idag meddelade Spotify att de kommer att begränsa tjänstens funktionalitet för gratisanvändare. Jag uppfattar det som helt logiskt; det är inte hållbart med en affärsmodell som erbjuder näst intill full funktionalitet till miljontals gratisanvändare - särskilt inte när artister och skivbolag ska övertygas. Dessutom har de en kanontjänst som gör att 99 kr i månaden känns riktigt billigt.

För egen del började jag betala för Spotify för länge sedan, när jag hade tröttnat på reklamen. Den bestod enbart av BBB-reklam, eftersom jag skaffade kontot via dem, och det blev mördande tjatigt. Jag har sedan dess haft oerhört stor glädje av tjänsten, särskilt efter det att jag skaffade en Android-mobil och började använda deras app i mobilen. Tjänsten är genial i sin enkla funktionalitet; det enda jag saknar är alternativa sätt att organisera biblioteket samt en uppdaterad klient för Linux.

Vissa ogillar den nya modellen, och pratar om Grooveshark som alternativ. Jag har testat även den tjänsten, som onekligen verkar ha ett större utbud. Som albummänniska har jag dock haft väldigt svårt att leta fram plattor jag gillar; många av dem är ofullständiga och de talrika dubbletterna skapar förvirring. Dessutom måste man betala för tjänsten, nästan lika mycket som för Spotify, för en sådan basal funktion som att kunna scrobbla till last.fm.

Gratis är gott, men att gnissla över att betala 99 kr/månad för Spotify är bara snålt. Visst kan dessa 99 kronor vara 99 kronor för mycket om man har ansträngd ekonomi, men då kan man glädjas åt att ha kunnat lyssna ohämmat så länge och lugnt se sig om efter alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, musik, Last.fm, Grooveshark, Android

Lastpass - en bra lösning för säkra lösenord

När jag läser BT:s artikel om att folk använder för lätta lösenord kan jag inte motstå att slå ett slag för Lastpass. Genom att du skapar ett konto och anger ett huvudlösenord håller tjänsten reda på dina lösenord åt dig, genom att spara dem och fylla i dem automatiskt. All information krypteras, vilket betyder att inte ens Lastpass vet om dina lösenord.

Lastpass tillåter dig att ha komplexa lösenord på alla sajter du använder, och kan automatiskt generera och spara säkra lösenord när du skapar nya konton. Tjänsten fungerar genom ett tillägg som kan laddas ned till de flesta populära webbläsarna. Den kan användas helt konstnadsfritt, men om du som jag väljer att betala lite pengar för premiumversionen får du tillgång till extra tjänster, exempelvis applikationer för Android och Iphone. Skälet till att jag själv betalar för tjänsten är tillägget till utmärkta Android-webbläsaren Dolphin, som gör att jag enkelt kan logga in på alla sajter även från mobilen.

Om du inte är rädd för att låsa in dina lösenord ett lämpligen mycket svårgissat huvudlösenord är Lastpass en utmärkt lösning för att skapa och hålla reda på säkra lösenord.

Läs även andra bloggares åsikter om webb, säkerhet, IT, IKT, lösenord, Lastpass, Android, Dolphin

Missriktad hyllning av katederundervisning

Zaremba stretar vidare vid med sitt bidrag till att kölhala den svenska skolan, och kan inte motstå frestelsen att slå ett slag för katederundervisningen. Sättet han gör det på måste bemötas.

Zaremba målar upp bilden av en ideallektion, där läraren varsamt leder en diskussion med eleverna kring litteratur och genrer. Genom att ställa genomtänkta frågor, som eleverna sinsemellan får vrida och vända på, leds diskussionen in på vad litteratur innebär och hur litteraturen började. Sedan läser läraren upp en text, som klassen reflekterar över tillsammans.

Zaremba reflekterar över detta på följande sätt:

"Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

Låt mig bekänna att jag inte förstår mig på den diskursen."

Det Zaremba vill beteckna katederundervisning framstår för mig som ett gott exempel på flerstämmiga klassrummet, där läraren genom pedagogiska frågor låter eleverna komma till tals och bidra till undervisningens innehåll. Eleverna är aktiva, engagerade och inne i en lärande process. Undervisningen ligger helt i linje med den pedagogik som förespråkades under lärarutbildningen, som jag lämnade så tidigt som för knappt två år sedan.

Under denna hårt kritiserade utbildning fick jag lära mig att läraren har en mycket viktig roll. Inte minst när det gäller svenskämnet och läsningen, där många elever har ett stort behov av explicit undervisning kring genrer och lässtrategier - precis det som läraren i exemplet åstadkom. Vi kallade det dock inte för katederundervisning, och vi insåg även att eleverna måste få gott om möjligheter att på egen hand tillämpa kunskapen och strategierna.

Zarembas och min uppfattning om vad lärarutbildarna förespråkar skiljer sig därmed åt en hel del; vem som har bäst grund för sina åsikter får ni avgöra själva.

Katederundervisning symboliserar för mig, och för många andra, ren förmedlingspedagogik, det enstämmiga eller monologiska klassrummet, där läraren ska "fylla på" de små liven med kunskap utan att ta hänsyn till deras förförståelse, deras tankar och deras förmåga att ta till sig det som gås igenom - utan att de får komma till tals. Med andra ord, exakt det som läraren i exemplet inte gör. 

Jag tänkte i detta inlägg raljera över Zarembas uppenbara oförmåga att "förstå diskursen", men med tanke på hur förbryllad jag själv känner mig ibland är det nog klokt att avstå. Det olyckliga försöket att återupprätta kadeterundervisningen som en symbol för den goda lärarledda undervisningen har skapat mycket onödig förvirring som gör det väldigt svårt att föra - och följa - debatten kring skolan och dess problem. 

Jag tror vi får leta ganska länge för att hitta någon som förespråkar ren förmedlingspedagogik eller en pedagogik som saknar struktur och lärarledning. Låt oss därför gå vidare från den debatten och blicka framåt - pedagogiken har redan gjort det.

Läs även andra bloggares åsikter om Zaremba, merkateder, katederundervisning, skola, utbildning, pedagogik, skollyftet, skolraset, DN

Borås och BFL

Jag fick av Per Olsson frågan idag på Twitter om hur arbetet med BFL, bedömning för lärande, fungerar i Borås. Det var svårt att lämna ett ordentligt svar på 140 tecken, så jag bestämde mig för att reda ut saken i en bloggpost istället.  Texten som följer ska inte betraktas som någon annat än mina personliga betraktelser kring hur arbetet har fungerat. Möjligen kan den också ses som ett inlägg i den oförtrutliga #merkateder-debatten.

Arbetet med BFL i Borås, inspirerat av gurun Dylan Williams, har för min del bestått i att vi har samlats i speciella grupper vid en rad tillfällen varje termin, med en samtalsledare som styr upp diskussioner kring BFL. Diskussionerna kretsade inledningsvis mycket kring specifika metoder för att få till en god klassrumskommunikation som aktiverar samtliga elever. Det rörde sig exempelvis om att skippa handuppräckning (annat än i de fall då eleven vill ha svar på en fråga) och mer slumpmässigt fördela ordet bland eleverna. När man sedan har fått ett svar blir nästa steg att be en annan elev att kommentera svaret, så att frågan blir belyst ur så många synvinklar som möjligt; man spelar basket med eleverna istället för bordtennis.

Andra metoder som diskuterades var exempelvis att ge eleverna laminerade kort med olika färger så att de enkelt på anmodan kan markera om de hänger med i genomgångar eller inte. Syftet med detta är att alla elever ska vara aktiva hela tiden, och att alla ska vara med på tåget innan det går vidare. Andra varianter är att eleverna får ha små whiteboard-tavlor där de kan skriva svar på frågor, så att läraren snabbt får en överblick över hur många som har förstått det som har gåtts igenom. Ett annat grepp är så kallade "exit-passes", en liten papperslapp där eleverna skriver ett svar på en fråga eller en sin förståelse av ett begrepp innan de lämnar salen, så att läraren sedan vet om nästa lektion ska inledas med att repetera momentet eller med att gå vidare.

Att förtydliga målen för eleverna, och göra dem medvetna om hur långt de har kommit i sitt lärande och vad de behöver göra för att komma vidare har varit ett annat stort fokus. För att få till stånd detta har vi arbetat en hel del med bedömningsmatriser, som ett sätt att tydliggöra mål och kvalitetsskillnader i prestationer. Att utforma meningsfulla skriftliga omdömen är också något vi kommer att arbeta vidare med. Meningen är att eleverna ska få ett så meningsfullt och konstruktivt gensvar som möjligt på det de presterar.

Vad har då arbetet inneburit rent praktiskt för verksamheten? Mycket av det som står ovan har testats ute i undervisningsgrupperna, och ibland med gott resultat. Det tar tid för både elever och lärare att vänja sig vid förändringar i undervisningen, så vi har klokt nog uppmanas att ta ett steg i taget. Jag har själv exempelvis intresserat mig mest för hur jag ger gensvar på elevers skriftliga och muntliga prestationer, och har snickrat ihop material och modeller som inte verkar helt oanvändbara.

Vissa utmaningar har vi onekligen också stött på, exempelvis svårigheter att konkretisera de vaga målen på ett meningsfullt sätt i språkämnena. Här har BFL-föregångslandet England onekligen ett visst försprång, med sina betydligt mer detaljerade mål och kriterier. Att få elever att stanna upp och tyst fundera över frågor som ställs för att sedan låta läraren fördela ordet har också varit besvärligare än vad det kanske borde. Detta med kamratbedömning och självbedömning har inte heller varit helt lätt att få till då de flesta av våra elever kommer från helt annorlunda skoltraditioner där sådant framstår som helt främmande. Att begripa sig på våra lärarbedömningar är dessutom ofta utmaning nog.

En vidsträckt uppfattning är att BFL inte är något nytt, utan att det tar tillvara etablerad kunskap om lärande och god undervisning. Av just den anledningen är det kanske ett begrepp som är här för att stanna. Arbetet kring konceptet i Borås kommun har definitivt inspirerat mig till att gå ett par extra steg för att tydliggöra målen och använda lektionstiden ett effektivt sätt. Vad arbetet får för varaktiga följder återstår sedan naturligtvis att se; projektet är fortfarande i sin linda.

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogik, skola, merkateder, skoldebatt, BFL, Dylan Williams, bedömning, Borås

Outhärdliga Windows

Jag startade upp Windows 7 på min minibärbara för första gången på länge ikväll, och ställer mig än en gång frågan varför Windowsversioner skeppas med datorer som uppenbarligen inte mäktar med dem. När jag startar en dator förväntar jag mig att den startar, och det utan att ge intryck av att försöka föda fram en elefant. När jag vill avsluta Windows förväntar jag mig att Windows avslutas, inte att det bara står på skärmen att "Windows avslutas". Och när uppdateringar behöver konfigureras så förväntar jag mig att de konfigureras, inte att datorn ska förbereda konfiguration i oändlighet etc. Jolicloud framstår inte som det ultimata alternativet, men fungerar med mitt udda grafikkort och är en ren njutning att använda i jämförelse med Microsofts missfoster.

Jag hoppas innerligt att Chrome OS får rejält fotfäste på marknaden, och att Ubuntu snart lyckas börja ta marknadsandelar på allvar, för det retar mig när undermåliga och icke ändamålsenliga produkter tillåts regera på marknaden. Det är förstås bara vi konsumenter som kan ändra på detta genom att göra medvetna val.

Vad är din ursäkt för att köra Windows?

Läs även andra bloggares åsikter om mjukvara, datorer, operativsystem, Microsoft, öppen källkod, Jolicloud, Ubuntu, netbook