Vad vi kan lära oss av Klass 9A

Då var serien slut, i alla fall för den här gången. Inte helt oväntat framställdes projektet som en stor succé; det välregisserade öppnandet av betygen blev rena julafton. På det hela taget var avsnittet det mest sentimentala jag har sett sedan de sista tre kvarten av Sagan om konungens återkomst.

Det är naturligtvis på sin plats att gratulera eleverna och pedagogerna till att så många resultat förbättrades under terminen. Bra jobbat! Jag hoppas att det håller i sig, och leder till en varaktig positiv förändring i dessa unga människors liv.

Jag har i mina tidigare inlägg på denna blogg varit minst sagt sparsam med att berömma serien. Övertydlig dramaturgi, överfokusering på superpedagogerna, fascistiskt präglad handledning och oklarhet kring vad som faktiskt åstadkom dessa förbättringar är och förblir bestående intryck av produktionen. Något jag inte har behandlat så utförligt är den enorma betygshetsen; om eleverna någonsin fick lära sig att kunskaper har ett värde oavsett vilken stämpel som sätts på dem klipptes det sannerligen bort.

Trots allt detta tänkte jag att det kan vara på sin plats att avrunda med ett inlägg med några punkter om vad vi faktiskt kan lära oss av serien.

Läraren: Ja, visst är det så att läraren är viktig. Lärarens engagemang, ämneskompetens och förmåga att bygga upp förtroendefulla relationer är av högsta betydelse för elevernas prestationer. Detta har illustrerats av serien, på ett väldigt onyanserat sätt kan tilläggas. Att så mycket av kritiken har riktats mot oss nya lärare uppfattar jag fortfarande som djupt orättvist, men visst har det betydelse vilka det är som lämnar lärarutbildningen med sin examen.

Att som Stavros lägga skulden på högskolorna är dock en grov förenkling; mer betydelsefullt än utbildningens utformning är förmodligen vilka som alls söker sig dit. Under min egen utbildning fanns många personer som jag fick djup respekt för, men även ett stort antal hopplösa fall: personer med noll intresse för utbildningen, personer med usla förkunskaper, personer med total oförmåga att samarbeta och fokusera på en uppgift osv. Dessa personer finns förmodligen nu ute på landets skolor. Läraryrkets status måste höjas så att rätt personer söker sig dit, och frågan är om Klass 9A kan bidra till det. Jag har mina tvivel.

Samtidigt är det så att även bra lärare behöver goda arbetsvillkor för att lyckas. Klyftan mellan vad som bör göras och det som faktiskt görs kan vara stor även för en erfaren lärare, och för att överbrygga den krävs det pedagogiskt ledarskap och inte minst tid för uppföljning, dokumentation och planering. Goda lektioner växer inte på träd, utan måste planeras noggrant utifrån den aktuella elevgruppens förutsättningar. Administrativa uppgifter och meningslösa konferenser är stora tidstjuvar här.

Handledning är en viktig del av att utveckla sin kompetens som lärare. Jag kände mig själv aldrig särskilt nöjd med den jag själv fick under utbildningen. Det berodde delvis på för många ovidkommande uppgifter från högskolan som begränsade min möjlighet att delta i lärarlagen på ett autentiskt sätt, men också på att handledarna var outbildade eller inte tog sitt uppdrag på särskilt stort allvar.

Istället för att hyra in ambulerande superpedagoger tror jag att lärare på skolorna kan sköta handledningen sinsemellan. Det finns gott om belägg för att undervisning kan utvecklas genom att lärare regelmässigt observerar sina kollegers lektioner och kommer med gensvar. För att detta ska fungera krävs det dock en organisation och beredskap för att täcka upp med vikarier, vilket alltför ofta saknas.

Gemensamt ansvar: Att eleverna når målen är allas ansvar. En närvarande pedagogisk ledare (oftast rektor) och sammansvetsade lärarlag som arbetar fokuserat för elevens bästa är nödvändig för goda resultat. För att detta ska fungera behövs det en god organisation och - återigen - tid för att fokusera på det väsentligaste.

Positiva förväntningar: Även om det inte är så enkelt som att höja ribban är det oerhört viktigt att lita på att eleven vill och har förmågan att lära sig. Få saker är så förrädiska som föreställningar om "svaga" och "lata" elever; de har en tendens att fortplantas och förfölja  under många år. Att istället sakligt fokusera elevens prestationer och bygga upp pedagogiken kring hur de ska förbättras är kärnan i det pedagogiska uppdraget.

Är detta något nytt?

Nej, dessa principer är kända av de flesta. Det är implementeringen som är svår, och frågan är om Klass 9A har bidragit med så mycket klarhet i sin överförenklade dramaturgi. Hel klart är dock att eleverna förtjänar bra lärare, men gör skolorna det som arbetsplatser betraktade? Nu har lärarnas förmåga, eller brist på densamma, att göra ett bra arbete behandlats så ingående i debatten att det räcker för ett tag. Det är hög tid att börja diskutera förutsättningarna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Klass 9A, utbildning, pedagogik, skoldebatt, skola, betygshets, lärare

Kosmetiska förändringar i Klass 9A?

Då var det näst sista avsnittet beskådat, och visst märks det att serien börjar lida mot sitt slut. Betydligt ljusare färger användes i produktionen denna gång, med lärare som har tagit till sig av vägledningen och förbättrar sin undervisning.

Gott så, men varför har de inte visat mer av denna fruktsamma vägledning under serien? Det enda tillfället då jag såg att någon av överpedagogerna ge en meningsfull återkoppling var när Thomas i kvällens avsnitt gav gensvar till Malin efter en lektion. Så ska det gå till: att först lyfta något konkret positivt som läraren har åstadkommit, för att sedan ställa frågor och komma med lika konkreta råd. Att den kom från just Thomas överraskar mig föga, då han ensam har framstått som sansad, varm och klarsynt både i kontakt med elever och lärare.

Gunilla och Stavros har, å andra sidan, varit påfallande okänsliga - snudd på oförskämda - när de har levererat sin kritik framför kamerorna. Jag skulle inte velat ha någon av dem som handledare under lärarutbildning på grund av just detta. Intrycket förbättrades inte direkt idag när Stavros betonade vikten av att presentera en tydlig metodik för eleverna och tvinga dem att följa den till punkt och pricka - annars noll poäng. Vad hände med att granska och utvärdera olika lösningar, med avseende på elegans och generaliserbarhet? Intressant också att Gunilla ansåg det motiverat att kommentera Malins utseende, att hon helt plötsligt hade blivit en vacker ung kvinna. Kan vi utgå från att de även har lyckats göra Johnny fulare, med tanke på att hans "vackra" utseende istället vändes emot honom under första avsnittet?

Jag har under seriens gång noterat att Therese, läraren i svenska och engelska, medverkar ytterst sparsamt i serien, och har valt att tolka det som att det inte har funnits särskilt mycket att anmärka på när det gäller hennes undervisning. Det bekräftades i kvällens program, när Gunilla nådigt proklamerade att svenskundervisningen "var framme". Således har vi ytterligare bevis för att tv-produktionen bara har varit intresserade av lärare som gör bort sig.

Något som var positivt i programmet var dock att rektorns roll betonades i programmet. Det verkade vara första gången hon vågade sig ut i klassrummen, och ligger det till på det sättet är det onekligen allvarligt. Vikten av pedagogiskt ledarskap är svår att överskatta, och jag kan bara vara tacksam över att det fungerar avsevärt bättre på min skola.

Några tråkiga besked nådde uppenbarligen eleverna när det sista avsnittet filmades, men nog kan vi räkna med att det positiva kommer att väga över och att det minsann kommer att vara upp till skolan själva att förvalta den visdom som nu har bibringats dem. Frågan om det rör sig om kosmetiska eller varaktiga förändringar kommer således att bli hängande i luften, men frågan är om den egentligen är så intressant. SVT har med sin produktion tydligt visat att den dramaturgiska kurvan är överordnad; såväl problem som lösningar kan skapas allt eftersom.

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogik, utbildning, ledarskap, skolan, lärare, Klass 9A, ledarskap, SVT

Klass 9A-lärare tar bladet från munnen

Patrik Ekelöf har tidigare flaggat för att allt är som det ser ut att vara i tv-produktionen Klass 9A, och idag tar han bladet från munnen. Nödvändig läsning, naturligtvis, för alla med intresse av serien. Jag kan för egen del konstatera att en respektabel kvantitet vatten nyss drällde ned på min kvarn.

Jag citerar en del av min kommentar till Patriks text:

"Thomas är den av "superpedagogerna" som jag själv har fått fötroende för genom avsnitten; han verkar ha en varm och klar syn på elever, kunskap och konsten att undervisa. Skönt att åtminstone den bilden verkar ha varit rättvisande, och synd att han inte får komma till tals oftare."

Läs även andra bloggares åsikter om Klass 9A, SVT

Om Rosengård, Stavros, och frågorna SVT inte ställer

Stavros Louca uttalar sig om den dåliga måluppfyllelsen bland skolorna i Rosengård. Jag har inte direkt öst beröm över denne superpedagog på bloggen hittills, men visst har han rätt i att det är viktigt att ha höga förväntningar på samtliga elever. Bristtänkande är en väldigt farlig fälla, som skapar självuppfyllande profetior kring svaga prestationer. Att skapa engagemang och uppmärksamma elevernas starka sidor är i de flesta fall mycket mer utvecklande än att slå dem i huvudet med deras misslyckanden.

Jag ifrågasätter dock det ofta slentrianmässiga uttrycket att man ska "höja ribban". Så kan man inte göra utan vidare. En kollega ironiserade förra veckan över tankesättet på följande sätt, och jag kan bara hålla med: "Jaså, lille vän, du klarar inte att hoppa över 1,10. Då höjer vi till 1,20, var så god!". Att utvärdera elevernas kunskaper, och, inte minst, den egna undervisningen och sedan göra adekvata förändringar tycks mer konstruktivt, ungefär vad man försöker åstadkomma i Klass 9A.

Sedan finns det anledning att utvidga analysen en aning. Säkert är det, som Stavros säger, inte så att 9 elever av 10 är ointelligenta. Mer troligt är att en betydande andel av dem saknar goda förebilder när det gäller studier, att de lever i en hård och segregerad miljö som inte inspirerar till en ljus syn på framtiden.  Detta är ett samhällsproblem som vi lärare inte ensamma kan råda bot på. Det är lockande att tänka sig den superkarismatiska läraren som entusiasmerar alla till att göra sitt yttersta, men en mer realistisk syn är att vi oftast framstår som bifigurer i elevernas liv. Det är bland föräldrar, syskon och vänner som deras syn på sig själva och sin framtid i första hand formas.

Jag hoppas inte att SVT fortsätter att falla för frestelsen att låta deras fixstjärna Stavros okritiserad uttala sig om än det ena och än det andra - det är trots allt public service det handlar om. Kanske har det blivit dags att granska honom som den opinionsbildare av rang som han nu har blivit? Jag har för egen del inte upprörts så mycket över att han som NO-lärare ratar evolutionsteorin, kanske för att jag (naivt?) utgår ifrån att han ändå sköter undervisningen professionellt. Det vore hur som helst på sin plats att media, varför inte SVT, ställde frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om Stavros Louca, SVT, public service, undervisning, utbildning, skolan, lärare, Klass 9A, integration, mångkultur, Rosengård

Klass 9A och usla lärare

Idag skrädde man inte på orden när det gällde att beskriva lärarnas "okompetens". Inget ljus kunde skådas när lärarna irrade omkring i mörkret istället för att följa överpedagogernas höjda facklor. Visst förstår jag att GSH var frustrerad över att arbetet i lärarlaget fungerade illa, men kanske borde man ha börjat på den nivån istället för att tåga in direkt i klassrummet och kommentera pedagogernas kroppsspråk? Och visst förstår jag (men kanske ändå inte) att Stavros Louca får snudd på hjärtattack när Jonny inte följer hans förankrade och noggrant utarbetade modell för att förklara ett matematiskt område, men hade det inte varit bättre att ta den diskussionen innan?

På det hela taget var det en ganska unken syn på människor och kunskap som förmedlades i programmet. Lärare är lika lite som elever tomma kärl som utan vidare kan fyllas på med nya kunskaper och insikter, utan individer med egna förkunskaper och med egna föreställningar om hur saker ska gå till väga. Om inte dessa tas hänsyn till så blir det inget bra utfall. Överpedagogernas misslyckade ledarskap när det gäller detta är en lika god illustration över problemen i svensk skola som någon annan.

Läs även andra bloggares åsikter om Klass 9A, lärare, utbildning, skolan. pedagogik

Klass 9A och skolpanik

Jag känner mig alldeles matt av den explosion av åsikter kring vad lärare bör och inte bör göra. Alla får komma till tals, oavsett om man är Nyamku Sabuni eller frustrerad gymnasielev medverkande i SVT Debatt (skylten "IG för lärarkåren?" slog onekligen an tonen för programmet). Verkligheten döljs för Sabuni när hon är ute på skolbesök, men det behövs inte för verkligheten existerar inuti hennes huvud. Att hon, liksom Ernst i SVT Debatt, har gått i skolan själv gör henne till expert. I sann demokratisk anda så vet alla bäst, och allas åsikter är lika mycket värda. När en professor i pedagogik uttalar sig försvinner det bara i bruset.

Klass 9A forsätter att göra sitt för att bidra till den konstruktiva debatten. Liksom Max Entin kom jag igår till insikt om att jag ägnar alldeles för lite tid åt att svischa fram i korridorerna i jakt på busledsna elerver, och att jag hittills har försummat möjligheten ge enskild undervisning. Frågan är bara när dessa hjältedåd ska ske, före eller efter att jag inte har hunnit äta min lunch? Precis som Filippa Mannerheim är jag i behov av mer specifika instruktioner för att kunna återskapa överpedagogernas bravader. 

Full skolpanik råder, och allt är givetvis lärarnas fel. Med tre överpedagoger och nio miljoner experter i landet känner jag mig dock full av förtröstan.

Läs även andra bloggares åsikter om lärare, skola, pedagogik, utbildning, Klass 9A, SVT Debatt

Kunskapssyn och dramaturgi i Klass 9A

Nej, nattens sömnlöshet beror inte på måndagskvällens avsnitt av Klass 9A. Tiden kan dock utnyttjas för en kort reflektion.

Jag skrev i min förra post om 9A att serien ger föga underlag för att utvärdera de pedagogiska bitarna. Det senaste programmet gav dock lite mer kött på benen, och vi fick bland annat lära oss att läsförståelse handlar om att identifiera djur i en text och att en god förståelse i matematik handlar om att räkna många uppgifter. 

Om så vore fallet skulle den svenska skolan inte ha några problem, eftersom den vilar på en stark tradition av ytligt räknande och läsande. När det gäller matematik är det sannolikt så att elever ofta räknar för många uppgifter utan genuin förståelse, att progressionen i ämnet mäts kvantitativt istället för  i förhållande till de kvaliteter som ska utvecklas enligt kursplanen. Det är också synd att man på Björklundskt manér enbart pratar om att räkna inom matematiken när det finns så många fler verb att ta hänsyn till.

När det gäller läsförståelse är jag som lärare allra mest intresserad av elevens förmåga att uttrycka tankar kring det lästa, att läsa mellan raderna och göra kopplingar till egna kunskaper och erfarenheter som berikar läsupplevelsen och, i bästa fall, eleven själv. Att istället fokusera på elevens förmåga att identifiera vissa ord ger möjligen en uppfattning om dennes ordförståelse, men knappast hur han eller hon har förstått texten som helhet. Sedan är risken med alla sådana här väldigt specifika test utan något som helst autentiskt värde att man främst får reda på om eleverna har förstått uppgiften eller inte.

Sättet resultatet av diagnoserna i såväl matematik som svenska presenterades på lämnade också en viss bismak. Eleverna skulle genom en kall avrivning i form av diagram och siffror inse hur usla deras kunskaper var, och därigenom dra slutsen att det i största allmänhet gäller att skärpa till sig och insupa de kunskaper överpedagogerna behagade förmedla vid katedern. Elever är åtminstone utanför dokusåpors dramaturgi mer behjälpta av individuellt gensvar där de konkret får veta vad de har lyckats bra med och vad de behöver göra för att gå vidare i sin utveckling.

Just denna dramaturgi har behandlats av mig tidigare, och även på mycket bättre sätt av exempelvis Helena von Schantz. Jag kan utifrån programmet knappast dra slutsatsen att överpedagogerna i serien i själva verket har en föråldrad kunskapssyn och gör ett dåligt arbete, eftersom framställningen oundvikligen är gravt förenklad. Denna enkla insikt tycks tyvärr fattas hos alla dem som nu är så ivriga att ösa sitt förakt över lärarkåren.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Klass 9A, pedagogik, utbildning, lärare, svenska, matematik, kunskap, kunskapssyn, lärare

Arga och spridda tankar efter kvällens Klass 9A

Precis som många andra lärare känner jag mig en aning provocerad av Klass 9A. Till skillnad från första programmet är det mest kommentarerna som irriterar mig denna gång, på Facebook och på Twitter. Folk verkar innerligt vilja tro att det de ser i tv-rutan är representativt för hur det ser ut i skolan idag, och det är med illa dold skadeglädje man rackar ned på de stackars pedagoger som vågar visa upp sig. Är det någon slags revanschlusta från den egna skoltiden som gör sig påmind, eller vad är det frågan om?

Sanningen är naturligtvis att det som visas knappast är helt representativt ens för den aktuella skolan. Det är för sjutton gubbar en tv-produktion, som vinner tittare på att utmåla de verksamma lärare som så dåliga som möjligt - till synes hopplösa fall som ska räddas av dessa överpedagoger. Säkert brottas skolan och lärarna med problem, men vi kan räkna med att verkligheten är aningen mer nyanserad.

Det är väldigt svårt att analysera den pedagogiska biten i programmet. Överpedagogerna ger onekligen ett säkert och kompetent intryck, men exakt vilka råd lärarna på skolan får för att förändra undervisningen verkar förbli höljt i dunkel. Det mesta kretsar kring ordning och reda, och det är ganska symptomatisk att det som avhandlas nu på programmets Facebook-sida är huruvida elever ska få ha mössa på eller inte under lektionstid. Detta kan knappast beskrivas som en ödesfråga.

Undervisningen kan inte reduceras till en auktoritetsfråga, där utgångspunkten är att det i alla klassrum pågår en maktkamp som läraren till varje pris måste vinna. Det är mycket beklagligt om Klass 9A bidrar till det. Den som förespråkar lydnad för lydnadens skull kan inte ha läst läroplanen särskilt noga.

Något jag reagerade på när Rapport gav programmet reklam i sin sändning är klassrummets slutna natur, att det som pågår där är något som vi försöker hålla hemligt. Jag kan inte riktigt identifiera mig med det. Under min korta lärarkarriär har jag förutom elever haft rektor, kolleger, specialpedagoger från andra skolor samt barn och släktingar till elever i klassrummet. Vid ett minnesvärt tillfälle fick jag även ett oannonserat besök av lärare på studiebesök från Egypten, blott ett par veckor in på min lärargärning. Detta är gott och väl, men jag skulle nog sätta stopp för tv-kameror. Liksom de flesta andra yrkesgrupper uppskattar vi lärare arbetsro.

Begreppet arbetsro får också anses rymma rätten att slippa att ständigt bli misstänkliggjord av alla möjliga människor i alla möjliga situationer utan insikt om yrkets komplexitet - även av de som borde veta bättre. Diskutera gärna skolan, den angår oss alla, men gör det på en adekvat nivå och med en gnutta respekt för alla oss hårt arbetande individer som under svåra omständigheter och ständig granskning utför vårt underbetalda arbete efter bästa förmåga. Och givet förutsättningarna gör vi det oftast riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skola, utbildning, lärare, Klass 9A, auktoritet

Helt logiskt att Klass 9A är en förebild för M

Moderaterna deklarerar stolt att Klass 9A är en förebild för partiets skolpolitik, och sällar sig i ingressen till de som vill använda oss nyutexaminerade lärare som slagträn. Syftet tycks vara att lansera sin nya och förbättrade lärarutbildning. Att många av dagens lärare redan har gått den - de flesta nära pensionsstrecket - talar man tyst om. Vad jag tycker om säsongsstarten av Klass 9A framgår ganska tydligt här, så jag lämnar det tills vidare.

Jag förstår inte riktigt hur de menar att den nya examinationsformerna är tydligare. Kan det bli mycket tydligare än att vara lärare för barn i grundskolans tidigare år, som det står på min examen? Jag förstår heller inte hur det ska leda till en starkare yrkesidentitet. Möjligen blir det en snävare sådan, för jag uppskattar den utökade kollegialitet jag upplever tack vare det faktum att delar av lärarutbildningen skedde gemensamt med förskollärare och lärare för grundskolans senare år. Det var väldigt nyttigt att ta del av dessa studiekamraters erfarenheter och perspektiv på olika frågor, och känslan av att ha ett gemensamt ansvar för unga människors utveckling stärktes.

De enkla lösningarna fortsätter att styra diskursen kring skolan. Bara vi sorterar och betygsätter elever - och lärare - så tidigt och ofta som möjligt så ordnar sig allt. För att lösa dagens problem behöver vi bara se i backspegeln - bekvämt men möjligen något hälsovådligt.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, skolpolitik, Moderaterna, Klass 9A, lärarutbildning, lärare

Svischande pekpinnar i Klass 9A

Att bänka sig framför Klass 9A efter en frustrerande och odrägligt stressig inledning på arbetsveckan får nog klassas som dålig självbevarelsedrift. Och visst gällde det att huka sig i soffan när pekpinnarna kom svischande i strid ström. Förvisso kunde Johnny, den unga machokillen till mattelärare, vinna mycket på att tona ned sin stil en aning men det var väl magstarkt att se honom nergjord i grunden av Gunilla Hammar Säfström för att sedan bli klappad på huvudet av Stavros Louca. Som lärare har jag ofta fått höra att man ska sätta upp mål som är utmanande men ändå fullt nåbara, och kravet att helt omdana sin personlighet kan inte beskrivas som ett sådant.

Stavros Loucas och Gunilla Hammar Säfström är säkert oerhört skickliga, men lösningen på problemen i skolan är inte att alla blir som dem. Det måste finnas utrymme för en mångfald av sätt att vara en skicklig pedagog på, som speglar den mångfald vi ser bland eleverna. Jag hoppas att serien snart lämnar "gör si och gör så"-stadiet och istället intresserar sig för de principer som ligger till grund för en god undervisning. Det kan inte bara handla om att lärarna ska veta hut, så att de mer effektivt kan lära eleverna detsamma.

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogik, skola, klass9A, utbildning, lärare