"All work and no play..."

Nu är det dags att för en stund släppa alla funderingar på undervisningsformer, och fira att Nintendo 3DS släpptes idag. Det passade alldeles utmärkta att hämta ut ett exemplar på posten efter en sällsynt tuff arbetsvecka, och det blev den svarta varianten, med spelen Super Street Fighter IV 3D Edition och Pilotwings Resort. Från början hade jag även tänkt att skaffa Nintendogs + Cats, men med tanke på att jag redan ägnar för lite tid åt min analoga kisse hade det förmodligen bara lett till dåligt samvete.

3D-effekten var slående redan i menyerna, och spelen får onekligen ett oanat djup med tekniken. I Street Fighter framstod det lite som gimmick, om än en väldigt häftig sådan, medan Pilotwings tydligare visar att 3D kan tillföra spelupplevelsen något väsentligt. Mii-karaktären som maskinen skapade utifrån ett foto på undertecknad var mindre imponerande, dock, men om detta ska skyllas på bristande teknik ska vi lämna osagt. Mersmak har hur som helst uppstått, och jag ser fram emot att prova fler spel.

Intrycket av hårdvaran är lite blandad. Den stora tredimensionella bredbildsskärmen är riktigt fin, och jag gillar styrplattan väldigt mycket. Designen känns dessutom överlag mer vuxen och raffinerad jämfört med de tidigare DS-maskinerna. Jag uppskattar dock inte alls placeringen av vissa knappar under pekskärmen; att trycka på "power" istället för "start" ligger farligt nära till.

Det portabla spelandet har legat i träda en längre tid för min del nu, men det finns all anledning att tro att det blir ändring på det nu.

Läs även andra bloggares åsikter om spel, Nintendo, 3DS, tv-spel

Klart vi ska slopa tv-licensen

Enligt en undersökning vill var tredje svensk slopa tv-licensen. Något deprimerande är att hela 53% vill ha den kvar. Varför?

Tv-licensen är för det första djupt osolidarisk, när fattiga ensamhushåll får betala lika mycket som rika familjer. Att avgiftsbelägga själva innehavet av tv-sändare kanske var relevant när det endast fanns TV1 och TV2, men idag finns det hundratals andra bruk för tv:n varav många framstår som mer lockande än att glo på SVT. Jag förstår om det inte skulle kännas så kul för er som inte har tv-sändare att vara med och betala, men det är inte så festligt för oss andra heller.

Finansiering via exempelvis skattesedeln skulle också eliminera smitet, och behovet av en fördyrande och osmaklig kontrollapparat där statligt anställda smyger runt husknutarna i jakt på tv-sändare. Dessutom känns det vettigt att verkligen alla är med och betalar för allmän-tv; antingen har vi gemensam finansiering eller så har vi det inte.

Allmän-tv har sin plats, tycker jag numera. Jag är överlag måttlig med tv-tittande, men SVT har skött exempelvis satsningen på hd och webbaserade tjänster tämligen exemplariskt. De lyckas också åtminstone delvis att erbjuda tv-program som kompletterar de kommersiella kanalerna. Därför vill jag inte förespråka att SVT reduceras till reklam- eller betal-tv kanaler. Finansiering via skattesedeln framstår därför som det vettigaste alternativet, ett rättvist sådant som de flesta skulle tjäna på.


Läs även andra bloggares åsikter om SVT, public service, tv-licens, Radiotjänst

Vad vi kan lära oss av Klass 9A

Då var serien slut, i alla fall för den här gången. Inte helt oväntat framställdes projektet som en stor succé; det välregisserade öppnandet av betygen blev rena julafton. På det hela taget var avsnittet det mest sentimentala jag har sett sedan de sista tre kvarten av Sagan om konungens återkomst.

Det är naturligtvis på sin plats att gratulera eleverna och pedagogerna till att så många resultat förbättrades under terminen. Bra jobbat! Jag hoppas att det håller i sig, och leder till en varaktig positiv förändring i dessa unga människors liv.

Jag har i mina tidigare inlägg på denna blogg varit minst sagt sparsam med att berömma serien. Övertydlig dramaturgi, överfokusering på superpedagogerna, fascistiskt präglad handledning och oklarhet kring vad som faktiskt åstadkom dessa förbättringar är och förblir bestående intryck av produktionen. Något jag inte har behandlat så utförligt är den enorma betygshetsen; om eleverna någonsin fick lära sig att kunskaper har ett värde oavsett vilken stämpel som sätts på dem klipptes det sannerligen bort.

Trots allt detta tänkte jag att det kan vara på sin plats att avrunda med ett inlägg med några punkter om vad vi faktiskt kan lära oss av serien.

Läraren: Ja, visst är det så att läraren är viktig. Lärarens engagemang, ämneskompetens och förmåga att bygga upp förtroendefulla relationer är av högsta betydelse för elevernas prestationer. Detta har illustrerats av serien, på ett väldigt onyanserat sätt kan tilläggas. Att så mycket av kritiken har riktats mot oss nya lärare uppfattar jag fortfarande som djupt orättvist, men visst har det betydelse vilka det är som lämnar lärarutbildningen med sin examen.

Att som Stavros lägga skulden på högskolorna är dock en grov förenkling; mer betydelsefullt än utbildningens utformning är förmodligen vilka som alls söker sig dit. Under min egen utbildning fanns många personer som jag fick djup respekt för, men även ett stort antal hopplösa fall: personer med noll intresse för utbildningen, personer med usla förkunskaper, personer med total oförmåga att samarbeta och fokusera på en uppgift osv. Dessa personer finns förmodligen nu ute på landets skolor. Läraryrkets status måste höjas så att rätt personer söker sig dit, och frågan är om Klass 9A kan bidra till det. Jag har mina tvivel.

Samtidigt är det så att även bra lärare behöver goda arbetsvillkor för att lyckas. Klyftan mellan vad som bör göras och det som faktiskt görs kan vara stor även för en erfaren lärare, och för att överbrygga den krävs det pedagogiskt ledarskap och inte minst tid för uppföljning, dokumentation och planering. Goda lektioner växer inte på träd, utan måste planeras noggrant utifrån den aktuella elevgruppens förutsättningar. Administrativa uppgifter och meningslösa konferenser är stora tidstjuvar här.

Handledning är en viktig del av att utveckla sin kompetens som lärare. Jag kände mig själv aldrig särskilt nöjd med den jag själv fick under utbildningen. Det berodde delvis på för många ovidkommande uppgifter från högskolan som begränsade min möjlighet att delta i lärarlagen på ett autentiskt sätt, men också på att handledarna var outbildade eller inte tog sitt uppdrag på särskilt stort allvar.

Istället för att hyra in ambulerande superpedagoger tror jag att lärare på skolorna kan sköta handledningen sinsemellan. Det finns gott om belägg för att undervisning kan utvecklas genom att lärare regelmässigt observerar sina kollegers lektioner och kommer med gensvar. För att detta ska fungera krävs det dock en organisation och beredskap för att täcka upp med vikarier, vilket alltför ofta saknas.

Gemensamt ansvar: Att eleverna når målen är allas ansvar. En närvarande pedagogisk ledare (oftast rektor) och sammansvetsade lärarlag som arbetar fokuserat för elevens bästa är nödvändig för goda resultat. För att detta ska fungera behövs det en god organisation och - återigen - tid för att fokusera på det väsentligaste.

Positiva förväntningar: Även om det inte är så enkelt som att höja ribban är det oerhört viktigt att lita på att eleven vill och har förmågan att lära sig. Få saker är så förrädiska som föreställningar om "svaga" och "lata" elever; de har en tendens att fortplantas och förfölja  under många år. Att istället sakligt fokusera elevens prestationer och bygga upp pedagogiken kring hur de ska förbättras är kärnan i det pedagogiska uppdraget.

Är detta något nytt?

Nej, dessa principer är kända av de flesta. Det är implementeringen som är svår, och frågan är om Klass 9A har bidragit med så mycket klarhet i sin överförenklade dramaturgi. Hel klart är dock att eleverna förtjänar bra lärare, men gör skolorna det som arbetsplatser betraktade? Nu har lärarnas förmåga, eller brist på densamma, att göra ett bra arbete behandlats så ingående i debatten att det räcker för ett tag. Det är hög tid att börja diskutera förutsättningarna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Klass 9A, utbildning, pedagogik, skoldebatt, skola, betygshets, lärare

Kosmetiska förändringar i Klass 9A?

Då var det näst sista avsnittet beskådat, och visst märks det att serien börjar lida mot sitt slut. Betydligt ljusare färger användes i produktionen denna gång, med lärare som har tagit till sig av vägledningen och förbättrar sin undervisning.

Gott så, men varför har de inte visat mer av denna fruktsamma vägledning under serien? Det enda tillfället då jag såg att någon av överpedagogerna ge en meningsfull återkoppling var när Thomas i kvällens avsnitt gav gensvar till Malin efter en lektion. Så ska det gå till: att först lyfta något konkret positivt som läraren har åstadkommit, för att sedan ställa frågor och komma med lika konkreta råd. Att den kom från just Thomas överraskar mig föga, då han ensam har framstått som sansad, varm och klarsynt både i kontakt med elever och lärare.

Gunilla och Stavros har, å andra sidan, varit påfallande okänsliga - snudd på oförskämda - när de har levererat sin kritik framför kamerorna. Jag skulle inte velat ha någon av dem som handledare under lärarutbildning på grund av just detta. Intrycket förbättrades inte direkt idag när Stavros betonade vikten av att presentera en tydlig metodik för eleverna och tvinga dem att följa den till punkt och pricka - annars noll poäng. Vad hände med att granska och utvärdera olika lösningar, med avseende på elegans och generaliserbarhet? Intressant också att Gunilla ansåg det motiverat att kommentera Malins utseende, att hon helt plötsligt hade blivit en vacker ung kvinna. Kan vi utgå från att de även har lyckats göra Johnny fulare, med tanke på att hans "vackra" utseende istället vändes emot honom under första avsnittet?

Jag har under seriens gång noterat att Therese, läraren i svenska och engelska, medverkar ytterst sparsamt i serien, och har valt att tolka det som att det inte har funnits särskilt mycket att anmärka på när det gäller hennes undervisning. Det bekräftades i kvällens program, när Gunilla nådigt proklamerade att svenskundervisningen "var framme". Således har vi ytterligare bevis för att tv-produktionen bara har varit intresserade av lärare som gör bort sig.

Något som var positivt i programmet var dock att rektorns roll betonades i programmet. Det verkade vara första gången hon vågade sig ut i klassrummen, och ligger det till på det sättet är det onekligen allvarligt. Vikten av pedagogiskt ledarskap är svår att överskatta, och jag kan bara vara tacksam över att det fungerar avsevärt bättre på min skola.

Några tråkiga besked nådde uppenbarligen eleverna när det sista avsnittet filmades, men nog kan vi räkna med att det positiva kommer att väga över och att det minsann kommer att vara upp till skolan själva att förvalta den visdom som nu har bibringats dem. Frågan om det rör sig om kosmetiska eller varaktiga förändringar kommer således att bli hängande i luften, men frågan är om den egentligen är så intressant. SVT har med sin produktion tydligt visat att den dramaturgiska kurvan är överordnad; såväl problem som lösningar kan skapas allt eftersom.

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogik, utbildning, ledarskap, skolan, lärare, Klass 9A, ledarskap, SVT

Björklund - en självutnämnd expert bland många

I ett från lärarhåll rikligt uppmärksammad inlägg skriver Jan Björklund om skadliga effekter av självständigt arbete, och hur lösningen är att lärare istället ska stå vid katedern och orera som på den gamla goda tiden.

Till att börja med så ska det medges att Björklund har en del viktiga poänger i det han skriver. Det är helt säkert så att mycket fokus på eget arbete kan missgynna elever med svag motivation och som kommer från studieovana miljöer, genom att de väljer den enklaste vägen och ägnar sig åt självständigt icke-arbete. Det är också svårt för många elever att ta ett stort ansvar för den egna lärandeprocessen i form av egen planering och utvärdering av det som ska genomföras. Visst är det viktiga kompetenser att kunna planera och utföra uppgifter på egen hand, men detta måste vägas mot de övriga kunskapsmål som eleven förväntas uppnå.

Felet Jan Björklund gör är som vanligt att han målar verkligheten i svart och vitt. En lärandemiljö där eleverna lämnas vind för våg av läraren att bäst de kan inhämta kunskaper ställs mot Björklunds rosenskimrande nostalgi, där lektionerna istället helt upptas av att läraren metodiskt förmedlar kunskaper till eleverna vid katedern. Verkligheten är, som vanligt, något mer nyanserad.

Precis som Janis på Metabolism uttrycker kan det naturligtvis istället vara så att läraren tar för mycket tid i anspråk med att tala till hela klassen. Många elever har svårt för att undervisas i helklass, och för mindre motiverade elever kan lärarens prat bli ett brus i bakgrunden som i värsta fall stör mer intressanta aktiviteter som att prata med kompisen och kolla Facebook i mobilen. Att ha en dialog med klassen låter onekligen fint, men i praktiken kan det vara så att man har en dialog endast med de 4-5 elever som är mest intresserade, eller mest angelägna att upprätthålla fasaden av intresse.

Att ha genomgångar i helklass har trots sina brister sin plats i undervisningen. Jag måste ge eleverna vissa verktyg för att de ska ha möjlighet att uppnå kunskapsmålen. Genrekunskap, lässtrategier och insikt i grammatiska strukturer tillhör det som jag som språklärare ska bibringa mina elever, för att nämna några exempel, och helklassundervisning kan vara ett lämpligt sätt att börja. Vi får dock aldrig glömma att det är genom aktiv handling som eleven på allvar erövrar denna kunskap. Tiden för eleverna att göra kunskapen till sin egen är den mest värdefulla, och ska inte i onödan upptas av pratglada pedagoger.

Nu är det också så lyckligt att man som lärare inte bara har att välja mellan katederundervisning och enskilt arbete. Bland det mest värdefulla man kan göra som lärare är att få eleverna att se på varandra som resurser, och mycket gott finns att säga om att låta dem tackla utmaningar tillsammans. Det finns också stora möjligheter att använda IKT för att utanför klassrummet inhämta kunskap, sprida idéer och skapa intresse; vad sociala medier och lärplattformar kan innebära för undervisningen har vi bara sett början på.

Jan Björklund har naturligtvis all rätt till sina åsikter om skola och undervisning, liksom alla de miljontals andra självutnämnda experterna i vårt land som självsäkert uttalar sig utan att ha verklig insikt. Problemet är att Björklund sitter på en post där han kan ställa till verklig och långvarig skada.

Att planera bra lektioner, oavsett hur de disponeras, tar tid så därför vore det mer fruktbart att ägna sig åt att förbättra arbetsvillkoren för oss istället för att berätta hur vi ska undervisa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skola, skolan, utbildning, Jan Björklund, undervisning, katederundervisning, IKT, lärande, motivation

Klass 9A-lärare tar bladet från munnen

Patrik Ekelöf har tidigare flaggat för att allt är som det ser ut att vara i tv-produktionen Klass 9A, och idag tar han bladet från munnen. Nödvändig läsning, naturligtvis, för alla med intresse av serien. Jag kan för egen del konstatera att en respektabel kvantitet vatten nyss drällde ned på min kvarn.

Jag citerar en del av min kommentar till Patriks text:

"Thomas är den av "superpedagogerna" som jag själv har fått fötroende för genom avsnitten; han verkar ha en varm och klar syn på elever, kunskap och konsten att undervisa. Skönt att åtminstone den bilden verkar ha varit rättvisande, och synd att han inte får komma till tals oftare."

Läs även andra bloggares åsikter om Klass 9A, SVT

Om Rosengård, Stavros, och frågorna SVT inte ställer

Stavros Louca uttalar sig om den dåliga måluppfyllelsen bland skolorna i Rosengård. Jag har inte direkt öst beröm över denne superpedagog på bloggen hittills, men visst har han rätt i att det är viktigt att ha höga förväntningar på samtliga elever. Bristtänkande är en väldigt farlig fälla, som skapar självuppfyllande profetior kring svaga prestationer. Att skapa engagemang och uppmärksamma elevernas starka sidor är i de flesta fall mycket mer utvecklande än att slå dem i huvudet med deras misslyckanden.

Jag ifrågasätter dock det ofta slentrianmässiga uttrycket att man ska "höja ribban". Så kan man inte göra utan vidare. En kollega ironiserade förra veckan över tankesättet på följande sätt, och jag kan bara hålla med: "Jaså, lille vän, du klarar inte att hoppa över 1,10. Då höjer vi till 1,20, var så god!". Att utvärdera elevernas kunskaper, och, inte minst, den egna undervisningen och sedan göra adekvata förändringar tycks mer konstruktivt, ungefär vad man försöker åstadkomma i Klass 9A.

Sedan finns det anledning att utvidga analysen en aning. Säkert är det, som Stavros säger, inte så att 9 elever av 10 är ointelligenta. Mer troligt är att en betydande andel av dem saknar goda förebilder när det gäller studier, att de lever i en hård och segregerad miljö som inte inspirerar till en ljus syn på framtiden.  Detta är ett samhällsproblem som vi lärare inte ensamma kan råda bot på. Det är lockande att tänka sig den superkarismatiska läraren som entusiasmerar alla till att göra sitt yttersta, men en mer realistisk syn är att vi oftast framstår som bifigurer i elevernas liv. Det är bland föräldrar, syskon och vänner som deras syn på sig själva och sin framtid i första hand formas.

Jag hoppas inte att SVT fortsätter att falla för frestelsen att låta deras fixstjärna Stavros okritiserad uttala sig om än det ena och än det andra - det är trots allt public service det handlar om. Kanske har det blivit dags att granska honom som den opinionsbildare av rang som han nu har blivit? Jag har för egen del inte upprörts så mycket över att han som NO-lärare ratar evolutionsteorin, kanske för att jag (naivt?) utgår ifrån att han ändå sköter undervisningen professionellt. Det vore hur som helst på sin plats att media, varför inte SVT, ställde frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om Stavros Louca, SVT, public service, undervisning, utbildning, skolan, lärare, Klass 9A, integration, mångkultur, Rosengård